och--knackning på hans dörr; ty hars boning bestod af tvenne rum. Han satte sig upp i sängen och lyssnade, låtsande sig vara döf. Ringningen förnyades häftigt och åtföljdes af något så liknande en spark, att monsieur Durand i vredesmod ropade; Hvem är det? Öppna, sir! hördes nu madame Martins gälla röst harmset utropa. Monsieur Durand skrattade i förnöjelsen öfver att han hade ett så giltigt skäl att ej släppa in sin kusin. Min bästa vän, svarade han mildt, jag skulle blifva helt förtjust öfver att få se er, men jag är i nattmössan. Jag behöfver ej säga mer till en dame med er fina fattningsförmåga. Er nattmössa, sir! Hur vågar ni tala om er nattmössa för mig? Hvad har jag med den att göra? Ingenting, Gud ske lof! sade monsieur Durand i låg ton. Nåväl, sir, återtog madame Martin, jag skall gå, eftersom ni ej behagar släppa in mig. Jag har verkligen ingenting annat att säga er än detta. Sedan jag varit nog dum att rätta mig efter den underrättelse ni gaf oss, hafva min dotter Virginie och jag blifvit indragna i utgifter och utsatta för förolämpningar, dem ni ej lär hafva mod att hämnas. God natt, sirlb Hennes röst hördes ej mer, och. monsieur Durand föll i en orolig slummer, ur hvilken han uppvaknade två eller tre gånger i full svettning; hvarje gång hade han drömt att madame Martin trängt sig in i hans rum oc yrkade nu ej längre att han skulle gifta sig med Virginie, utan att han skulle taga henne sjelf, såsom en ringa ersättning för de oförrätter han tillfogat både hennes känslor oc hennes börs. E -z