mål, som ej vitsordade annat, än hvad som blifvit dels af de tilltalade sjelfve medgifvet, dels under ransakningen för öfrigt till otvifvelaktig visshet utredt; vidare en påtaglig kontrast mellan kärande och svarande vittnenas utsågo, en kontrast synnerligast i hög grad märkbar i det vittnesmäl, som aflades af en å de tilltalades sida åberopad handelsbokhållare, hvars utsago i de flesta delar stod i strid med hvad såväl parterna sjelfve som alla andra vittnen uppgifvit. Icke heller saknades vid detta tillfälle ett fortsatt bemödande å kärande sidan att få de personer ansedda såsom parter i saken hvilka under tumultet befunnit sig i de tilltalades sällskap och sedan uppträdt såsom vittaen i målet; eller å svarande sidan att oskadliggöra. det för de tilltalade mest besvärande af kärande sidans vittnen. Detta ledde slutligen till en ganska märklig episod. Efter att ha oaflåtligen sökt kasta skugga på nämnde vittne, drängen C. A. Andersson, och göra hans utsago misstänkt, ber svarande biträdet, hr Beckman, till sist att få till ett äfven vid förra rättegångstillfället afhördt vittne framställa den fråga; huruvida Andersson icke vid . förra rättegångstillfället var öfverlastad. Framställandet af en sådan fråga bestreds på det bestämdaste af kärande biträdet, hr Wendtland, så framt icke hr. Beckman ville formligen tilltala Andersson att ha varit öfverlastad inför rätta, ett bestridande med anledning hvaraf hr Beckman afstod från sin begäran. Drängen Andersson, hvilken hade inför rätten företedt mycket hedrande betyg af de hbusbönder, hos hvilka han tjent, framträdde emellertid, synbarligen uppbragt, och yttrade att han nog märkt h: Beckmans idkeliga bemödanden att jäfva hosom, och hvilka föranledt, att det kommit att stå i tidningarne att Andersson skulle ha varit full; men han; Andersson. visste nog, att orsaken dertill icke var någon annan än att Andersson talat sanning och icke velat taga mutor. Samma dag första förhöret egde rum kommo nemligen, fortfor Andersson, två personer bem till honom i hans bostad kl. mellan 10 och 11 på aftonen och uppmanade honom att han skulle säga, att det icke var löjtnant Mecklenburg, utan löjtnant Tersmeden, som hade hållit hästarna, och skulle Andersson, om han ville säga detta, få öfver 100 rdr. Under den lifliga ensation, som uppstod med anledning at dessa uppgifter, förklarade hr Beckman, att hvad Andersson nu uppgifvit vore fullkomligt osannt och för öfrigt alldeles stridande mot hvad som under rättegången förekommit. En egen tillfällighet var, att då efter middagsuppehållet rätten ånyo satte sig, förekom till bar.dläggning ett annat mål, äfven. rörande ett slagsmål. och likaledes å Djurgården. En åkare. hade angifvit två vid tinget: tillstädeskomna personer att hå: slagit honom;.och åkaren tilltalades i sin ordning af linsmannen att ha vid tillfället. varit. öfverlastad. : Båda parterna erkände genast hvad mot dem blifvit angifvet, intet vittnesförhör ifrågakom och hela ssken var i en baudvänning affärdad. Det synes !oss som borde denna lilla scen ha inneburit ett och annat tänkvärdt för dem, hvilkas mål omedelbart derpå förekom till fortsatt handläggning.