värfva till en början engelska folkets förklarade sympatier, hvilka skola rycka det engelska kabinettet med sig; det skall dernäst sannolikt få på sin sida Frankrike, för hvars politik denna grundsats ej tyckes kunna vara misshaglig. Men för att kunna ba rättighet att begära hjelp på denna grund, erfordras aet icke förty our.dgängligen, att Danmark så innerligt som möjligt närmar sig till de öfriga medlemmarne af den skandinaviska familjen, på det att Europa må vara förvissadt om, att det har ätt göra med, icke en efemår förening af stridiga elementer, hvilka litet emellan skola söndra sig, utan en likartad grupp, som det lönar mödan att förstärka och taga medi räkningen för jemnvigten. Det är således ej tillräckligt att tid efter annan, då faran visar sig mera hotande från Tysklands eller Rysslands sida, de tre skandinaviska staterna ingå ett gemensamt förbund, med frihet att bryta det och skilja sig åt, när faran är öfverstånden. Ett innerligt och varaktigt förbund är äbsolut nödvändigt, till det minsta ett närmande sådant som mellan Norge och Sverge, hvilket, äfven om det låter de båda staterna vidkännas inre svårig heter, erbjuder en fast förening mot utlandet. Kan då det förbund, vi önska, existera, kan det uppstå utan dynastisk enhet? Ja, på tre vilkor: att Danmarks suverän icke personligen har hvarken någrå förbund eller några sympatier i strid mot dem, af hvilka både den rent danska delen af hans folk och hbela återstoden af den skandinaviska nationaliteten lifvas; att han är i stånd att ingifva sitt kabinett samma känslor, som leda honom sjelf; samt slutligen att danska regeringen ej längre nedtryckes af den beklagliga nödvändigheten att vara till hälften tysk, till hälften absolutistisk i afseende å sina förbindelser med den del af sina stater, som ej är skandinavisk, och hvilken han ej kan påtvinga konstitutionnel regering. Må hertigen af Gläcksborg en dag utföra alla dessa underverk, om han kan, och Danmark, åter blifvet ett homogent och rent skandinaviskt konungadöme, skall genom ett enkelt offensivoch defensiv-förbund med Sverge och Norge realisera de former af skandinavismen, som åt allmänt bästa skall göra minsta. uppoffringen af betänkligheter och enskilda böjelser; men om man fortfar att fördöma 1852 års arrangemang och anse det obotligt. måste man derföre besluta sig för att tillgripa något yttre botemedel. Det naturligaste är att vädja från 1852 års diplomati, som ögonskenligen tog, intryck af mot Danmark fiendtliga inflytanden, till 1860 års diplometi, som skall taga sina ingifvelser från Öccidentens mera, liberala tänkesätt. t Svårigheterna äro dock stora. Frågan om tronföljden i Danmark skall uppväckas på: nytt. Huru lösa den? Skall hertigen af. Glicksborg mottaga den eller mottagas? Skall prins Fredrik af Hessen återställas i sin gamla rättigheter? Allt sådant är omöjligt. Vi: säga icke, att Danmarks förening med: Sverge, och Norge under en och samma -konung icke möjligen är en ytterlighet, som med skäl. kan vara motbjudande för danskarne. Ett folk, som känner sin : värdighet, ser icke utan sorg sig beröfvas fördelen och äran att hafva en egen suverän, som representerar endast detsamma inför de u ländska hofven och som utgör den lefvande symbolen af dess personlighet. Till trots för alla ressonnementer, skall icke Danmark, den suveräna staten, bvars skandinaviska del är så fntelligent och liflig under det olyckliga förtrycket, förr än såsom sista utvägen afsäga sig en del af, sina rättigheter för att bevara den andra. Å andra sidan skall väl diplomatien medgifva. en Nordens grundliga förening? Skall den tex. tillåta att hertigen afGläcksborg blifver tyskt suverän furste med hertigdömena Holstein och Lauenbarg, och att monarkien Danmark, Slesvig -deri inbegripet, definitift afsöndras för att för framtiden in:räda på skandinaviska nationalitetens bana? Man-kan:tvifla derpå; dipl -matien upprifver icke gerna sina planer. Hvilsen utväg skall då väljas?Iro de! dan-ska patrioterna, att det är tillräckligt för att rädda deras land; att införlifva Slesvig och låta en personell union bestå med ;de tyska hertigdömena? Hoppas de att sådant skall göra dem säkra emot en dold statskupp, som någon af dagarne kan hos dem återställa ab solutismen? Känna de sig mäktiga nog emot en sådan fara? Tro deicke att. det äterstälda enväldet skulle vara detsammaäa som en fullständig: införlifning i den tyska skonfederationen? -Inbilla de sig någon slutlig utväg, och kunnajde väl längre klandsa konung Oscar för att hafva erbjudit sig åt dem? Är exemplet af. Norge si. föraktligt? Har det icke på.en bred bas !evarat:sitt oberoende och sin, värdighet inom föreningen med Sverge? -Öppnar det icke en bred väg för friheten? Dan: mark, som skulle inträda i en sådan förening från en högre ståndpunkt än Norge skulle det icke förstå att deraf; draga lika fördelar eller sannolikt ännu större? Kan. man väl, efter hvad vi sagt om de verkliga resultaterna för Sverge af fördraget i Kiel och konventionen i Moss, sätta i fråga, hvem. som skulle hafva största fördelen af en sådan förening, Sverge eller Danmark ? Tyska tidningarne och: till och med: de danska trodde under senaste tiden på en inträdande kallsinnighet mellan, kabinetterna i Stockholm och Köpenhamn. Vi:tro icke derpå, öfvertygade såsom vi. äro, att Carl XV, följande. sin fars exempel, icke skall förneka de pligter till hvilka skandinavismen förbinder honom, och att Nordens stater, ännu helt nyligen så nedsatta och försvagade, icke hafva an an tillflykt än uti den nya rörelse, som uppstår. bland folken till dessa stora och naEn frideam mans besvärligteter?).