het och försumlighet, men man måste besinna, at under vintern rykten voro i omlopp om hotande upp ror i. Bosnien,: Herzegowina och Bulgarien, och ati man befarade, att insurrektionen skulle bryta löst på våren. Naturligtvis afsände sultanen reguliera trup per till dessa provinser, och då hans armie ej är syn nerligen stor, så fanns det, efter hvad jag af turki ska sändebudet i London erfarit, endast 400 man reguliera trupperi Syrien, då upproret bröt löst. Begripligtvis kunde man ej vänta sig, att dessa skulle kunna besegra 15—20,000 beväpnade män. Dock är det tyvärr alltför sannt, att turkarne föga bekymradesig om att qväfva upproret. Vi ha sähdt fartyg till syriska kusten, ej blott till: de britiska undersåternas skydd, utan äfven: på det att den pascha,som sannolikt kommer att ditsändas från Konstintinopel, må sättas i stånd att skicka trupper till det inre latidet och befria Damascus från farhågan för ett anfall Genom närvaron af främmande fartyg äro Sidön, Beyrut :och de öfriga kuststäderna betryggade, och pasehaän kam lugnt låta sina trupper märschera inåt landet, hvaremot han i annat fall kanske nödgats säga: Jag skulle gerna vilja göra slut på blodbadet i bergstrakterna och undsätta Damascus, men jag nödgas låta trupperna stanna vid kusten, för att förhindra att. de der bosatta kristna och de främmande makternas undersåter bli mördade.n I anledning af en sedermera af sir R. Peel framställd interpellation i:afseende å förhållandena i Italien, anmärkte lord John Russell, att det vore naturligt, att italienska folket efter freden i Villafranca försökt att genöm en förening afhjelpa olyckan af den usla regering, under hvilken detså länge suckat: : Sedan fransmännens kejsare förklarat, att. han ej skulle blanda sig i saken och ej heller tillåta andra att bruka våld, för att föreskrifva italienska folket lagar, är H. M:ts regering af den meningen, förklarade lorden, att den-tid nu är kommen, då det skall: visa sig, om Italien-är-i ståndatt utan utlandets inblandning sjelf välja sin regering. Om det skulle lyckas konungen af Neapel att genom eftergifter försona konungariket Båda Siciliernas innevånare, så kunde engelska regeringen, om innevånarne visade sig försonliga, ej lägga dem detta till Jast. Å andra sidan åter skulle hon aldrig lemna den heliga grundsatsen ur ögonsigte, att hvarje folk, med högst sällsynta undantag, sjelf är: bästa domaren öfver sin inre regering. Det var derföre det sicilianska, det neapolitanska och, ville han tillägga, äfven det romerska folkets ensak, under hvilken regeringsform de helst ville lefva, och han kunde. försäkra underhuset, att regeringen ej hade. någon annan politik, än att åt italienarne sjelfva öfverlemna afgörandet. häraf, samt att det uppriktigt skulle glädja henne, om detta afoörande utfölle så, att det beredde italienarne lycka och sjelfständighet. Lord John Russell framlade den 9 dennes för underhuset en ny blå bok om nära 250 fölio-sidor, rörande den savoyiska frågan.Man finner der en depesch af den 21 Mars från lord Russell till britiska sändebundet i Wien, lord Loftus, af följande innehåll: Den savoyiska frågan måste betraktas ur två särskilda synpunkter, för så vidt den nemligen innefattar en förstoring af Frankrikes område, samt för så vidt -den minskar den trygghet för Schweiz, som blifvit detta land genom 1815 års fördrag tillförsäkrad i-afseende å -vissa distrikter af Savoyen. Den öster. rikiska regeringen känner redan, huru mycket Hennes M:ts regering är emot hvarje ändring i de genom 1815 års fördrag fastställda savoyiska besittningarna; men isynnerhet är hon emot, att de distrikter öfverlemnas till Frankrike, hvilkas neutralitet på den tiden ansågs oundgänglig för Schweizs oberoende... . Hennes M:ts regering är af den åsigten, att de eu röpiska makterna kunde uttala sin mening derhän, att det af Frankrike åsyftade ändamålet, nemljgen trygghet för dess gränser, lika väl kunde ernås genom upprättandet af en oberoende, särskild stat under en prins af huset Savoyen. Ett dylikt arrangement skulle sannolikt äfven vara Savoyen angenämt; ochi detfatt den nya st:ten finge samma förpligtelser och neutralitets-privilegier som Schweiz nu har, hade man verksamt sörjt för franska gränsens säkerhet på detta håll. Skulle detta dock ej kunna sättas i verket, så synes Hennes M:ts regering blott ett alternativ möjligt, nemligen att med Schweiz införlifva de distrikter, å hvilka 1815 års garantifördrag ha afseende; Detta vore väl ej något så synnerligen fördelaktigt arrangement, men genom detsamma skulle dock den princip upprätthållas, som 1815 syntes makterna så vigtig, nemiigen att bevara det schweiziska förbundets oberoende oantastadt . . . . Den 19 Mars sökte Thouvenel vederlägga Russells invändningar, och den 22 skrifver den sistnämnde derom ungefär följande till lörd Cowley: Persigny bade besökt honom och aflemnat en depesch från Thouvenel. Han (Russell) hade fäst Persignys uppmärksamhet på, ätt det var om Schweiz, och ej om Belgien, man borde tala. De ifrågavarande savoyiska distrikternas neutralitet hade blifvit garanterad alldeles på samma sätt som Schweizs neutralitet. Thouvenel sjelf hade (för Cowley) förklarat, att Chablais och Faucigny kunde läggas till Schweiz. Han (Russell) hade trott på denna förklaring, ej. just efter bokstafven, men likväl till andemeningen. Då kommer plötsligt; utan någon p taglig faktisk anledning, den förklaringen, att dessa distrikter måste höra till Frankrike. Dylika ändringar på :l4 dagar äro egnade: att väcka misstroende. Ty:hven vet; om ej Erankrike om ytterligare 14 dagar äfven skall fordra Geneve och derpå ännu mer, tills Schweizs hela oberoende vore tillintetgjordt. Persigny — så skrifver lord John Russell vidare — svarade härpå med den frågan, huru det kunde vara möjligt för oss att tro, det Frankrike, efter handelsfördragets afslutande och andra åtgöranden, som afsågo ett innerligare anslutande till Storbritannien, skulle beträda en bana, som skulle försätta de båda staterna i en antagonistisk ställning till hvarandra; genom hvad som här förefallit (?) hade lidelserna i Frankrike blifvit väckta, och det vore derföre omöjligt-för Frankrike att vända om i den savoyiska frågan. — Derpå svarade jag: detta är ett skäl att ej;fortgå på denna bana; Storbritannien har sina fördrag och garantier, hvilka. det lika litet kan vända ryggen som fransmännens kejsare sina förklaringar.