med sitt barn bor. Denna, domstolen 4, är således den, som först utöfvar öfverförmyndarekallet. Kort-derefter fiyttar fadren med barnet under domstolen B. Der dör fadren. Och om nu den domstol skall vara öfverförmyn dare, som utfärdar första förmyndarefördnandet, så, enär detskall ske, der bouppteckningen efter fadren mgafs, — blir nu domstolen B. öfverförmyndare, i stället för Å., som dock redan förut varit det. I anförde fall vandrar öfverförmynderskapet endast mellan 2:ne, men vandringen kan utsträckas i oändlighet, om t. ex. fadren i domsagan B. köper ny egendom för barnets medel och der vill inteckna den, och derpå ytterligare flyttar och säljer och lånar o. s. v. På en annan min fråga: hur det skall gå med öfverförmyndarnes stabilit6, om fadren, som, en tid skild från förmynderskapet, återfått det, sedermera flyttar till annan ort, svarar den gamle juristen med en deduktion, att fadren, för att återfå förmyndarevården, måste söka behörig domstols förordnande dertill. Han kunde lika gerna svarat med det enda ordet yxeskaft?. Det hade varit precist lika träffande och derjemte haft korthetens förtjenst. Dock för den : händelse han icke förstått frågan, vill jag med den utförlighet, den gamle juristen synes älska, ytterligare framlägga den afsedda kasus. Såsom cessionant skiljes fadren från förmynderskapet för sitt barn. Han godtgör sina kreditorer och återfår förmynderskapet genom formligt förordnande. Allt detta skedde, då han bodde under domstolen 4. Derefter flyttar han under domstolen B. och dör der. Då bouppteckningen der inges, skulle alltså domstolen B. tillsätta ny förmyndare. Men dom-. stolen 4. har gjort det förut. Hvem är nu öfverförmyndare? Och hur går det med stabiliteten? Som ofvan är nämndt, tyckes den gamle juristen anse den domstol, som utfärdar första förmyndareförordnandet, synonym med den. inom hvars värjo arfvet föll. Det är dock ej alltid så. Modren kan ju vara död utan tillgångar, och, under det fadren lefver i ena domsagan, en morbror dö och lemna arf efter sig 1 en annan. ; Jag anmärker detta endast för att leda mig till det exempel jag i förra uppsatsen anförde på omöjligheten att konseqvent tillämpa äfven principen om den domstols domsrätt i förmyndaremål, inom hvars värjo arfvet föll. Det anmärkta fallet var, att af lagligen skilda makar den ena dog i en, och den andra i en annan domsaga på samma tid. Härpå svarar min antagonist: Om häraf blefve en följd, att förmyndare för barnet tillsättes på ena stället för dess fäderneoch på det andra för dess mödernearf, uppstode derigenom ingen förändring i det öfverförmynderskap, som tillkom hvardera dömstolen.? Öfverförmynderskapet skulle alltså följa arfvet åt, den ena domstolen kontrollera förvaltningen af egendomen i Lappland, den andra af egendomen i Skåne! I dessa tider, då det ofta har sig svårt nog för en omyndig att få ens någon öfverförmyndare, är det visserligen rätt omtänksamt att presentera tvenne; men jag fruktar, att den gamle juristen var mera beskedlig än skarpsynt, då han, en annan Salomo, föreslog den klyfningen. Nog förstår han väl att sådant i intet fall är lagligt och platt omöjligt dessutom i frågor, som ej uteslutande röra egendomarne. Men hvartill skulle det tjena att vidare exploitera alla dessa vedermälen på min motståndare bristande förmåga eller att vilja ingå i en upplysande diskussion, och att bevisa att han icke vederlagt något enda af de förhånade argumenterna? Endast det torde böra tilläggas, att allt hvad han vidt och bredt ordat om olägligheten af forum-domiciliiprincipen förfaller, om man först och främst icke, i uppenbar strid med denna princips anda, tillägger den någonlust att utan laga skäl. ombyta -förmyndare, och för det andra besinnar, att den minderåriges forum-domicilii icke lärer vara domstolen i den stad, der han studerar eller njuter annan uppfostran, utan antingen der han har sin fasta egendom eller: der hans målsman finnes, åtminstone till dess han är gammal nog att i mantalslängd skattskrifvas. Min debatt med den ?gamle och icke moderne juristen? är nu slut. Den kunde varit behagligare, om hans, icke, lik. slendrianens män i allmänhet, ansett en åsigt, afvikande från hans egen, hardt nära såsom en personlig förolämpning, och om han behagat möta mig med ärlighet och välvilja, i. stället för att uppträda med förvridningar och hån, allra minst passande för en:så öfverlägsen gammal jurist; som han synes vilja: gälla för. Emellertid fägnar det mig att få sluta med en komplimang för hans -sjelfförsakelse, att hafva fästat uppmärksamhet på lagberedningens förslag i omtvistade fråga, hvilket i det närmaste öfverensstämmer -med den af mig förfäktade princip. Den enda väsentliga skilnad är, att då lagberedningen vill göra öfverförmynderskapets öfverflyttande till den domstol, hvarunder myndlingen eljest lyder, b:roende af vissa formaliteter, jag ansett dessa kunda undvikas under nuvarande förhållanden. Antages deremot lagberedningens öfriga bud i afseende å förmyndarevården är jag visst icke den, som vill bestrida att dessa formaliteter äro med god ordning rerenestämman le (Insändt.) Angående Nora-Ervallajernbanan. Någon tid efter det denna bana öppnades för den allmänna trafiken inträffade; attrden med icke obe