ACU SVHAaS JANUTISSVH INSLANIV: : 28 (Insändt.) Om laga domstol I förmyndaremål. En jurist, som sjelf säger sig vara gammal och urmodig, har, efter fyra månaders begrundande, funnit tiden vara inne att låta allmänheten veta hvad han tänker i den af undertecknad, redan i sistlidne Februari till diskussion framställda fråga: om laga domstol i -förmyndaremål. Hans inlaga står att läsa i Aftonbladet n:ris 146 och 147; och om vi skulle taga oss före att från det hvarjehanda obestridligt sanna, som artikeln innehåller, men hvarom tvist aldrig varit, leta fram hans tankar i det, hvarom fråga blifvit väckt, så torde kunna antagas, att han derom tänkt och velat säga: 1:o att lagen redan tydligt och klart bestämdt förmyndaremålens forum; 2:o att detta är den domstol, som skall emottaga bouppteckningen efter den af myndlingens föräldrar, som först dör, eller — hvilket han synes anse identiskt — den domstol, inom hvars värjo arfvet föll; 3:0 att låndets lagskipare äro ense om detta, samt 4:0 att den tu uttalade principen är den bäs a och den enda, som utan olägenhet kan konseqvent tillämpas; i sammanhang hvarmed han trott sig Kafva vederlagt mina invärdnini berörde hänseenden och visat förkastigheten af den utaf undertecknad förordade åsigt, att förmyfidaremålens forum bör vara den omyndiges forum domicilii. Låtom oss kortligen granska hvarje punkt för sig. Hvad angår -1:sta punkten, kan den gamle juristen sjelf, till stöd för sin sats, icke uppgifva annat positivt lagstadgande, än hvad kongl; förordningen den 31 Maj 1793 bjuder derom, att den domare, som mottager bouppteckning, skall noga tillse att omyndigt barn efter den aflidne varder med förmyndare försedt. Utan att fästa oss vid den ömstindigheten, att författningen icke stadgar, att just den domaren skall sjelf förordna förmyndaren, åtan blott ålägger honom tillse att sådan finnes; torde man, för att. frånkänna denna författning all betydelse i förevarande fråga, endast behöfva erinra, att dess uttryckligen tillkännagifna ändamål var det allena, att värna den fadereller moderlöses rätt att komma i åtnjutande af förmyndarevård, men ingalunda att reglera förmyndaremålens fora. Men äfven om — för att komma till 2:dra tvistepunkten. — förutsättningen i denna författning, att fadrens forum domiciliivid dödsfallet skulle vara forum för förmyndaretillsättningen, bevisar annat, än att lagstiftaren antagit att föräldrar och barn bodde tillsammans och i stället skulle kunna anses inne-1 fatta ett bestämdt stadgande; så innebär så-1 dant alls ioeke något stöd för principen om första förmyndareförordnandets afgörande vigt). vid. bestämmande af framtida forum. Det tvärtom kul.kastar denna princip. Ty om, efter modrens död, en oskyld man förordnas till förmyndare under arfsutredningen, och fadren, eter fulländad utredning, återfår förmynderskapet — allt vid domstolen A.; men fadren sedermera flyttar under domstolen B.1 och der aflider; så skulle ju, enligt åberopade författningen, domstolen B. förordna ny förmyndare och således öfvertaga öfverförmyndarebefattningen, med förbigående af domstolen Å:, som dock utgaf första :förordnandet. Svårare var det ej att genmäla den gamle juristens tvenne första påståenden. En vederläggniag af satsen i 3:dje punkten kan den gamle juristen hemta i domstolarnes I eller, vigare, i Schmidts Juridiska arkif. Detl visar sig deraf, att ej allenast en konsiderabel minoritet af högsta domstolen, utan äf enå 2:ne af våra tre bofrätter, hafva den åsigt; att den omyndiges förum domicilii äfven är forum för de bonom : rörande förmyndaremål;. och jag djerfves fortfarande påstå, att de fleste landtdomare instämma. deri, liksom jag tror mig veta, att en aktningsvärd minontet äfven i den tredje hofrätten: gör sammalunda. Det är mot hela denna samling af lagskipare, den gamle juristen slungar tillvitelsen, att sakna både vilja och förmåga att rätt uppfatta och tillämpa lagens föreskrifter. I sanning: är det en egenhet hos de gamle och icke moderne juristerna, att begagna detta belefvade språk mot olika tänkande yrkesbröder, så ville jag gerna vara både ung ochå modern, ehuru jag annars — sanningen att säga — icke just är någotdera; Har jag nu lyckats visa, att min antagonist i dessa tre hufvudstycken misstagit sig; så har jag vunnit hufvudsyftemålet, som var att blotta en brist i lagstifningen och derigepom erinra om angelägenheten att fylla denna brist. Men det är ej heller utan vigt, huruledes denna brist fylles; och vi öfvergå då till fjerde tvistepunkten. Om företrädet de begge principerna emellan, med afseende å möjligheten -ochlättheten för öfverförmyndaren att väl handhafva fitt kall, skall jag nu ej uppehålla mig. Annebar hvad jag i min förra uppsats härom ttrade någon sanning, så var åtminstone den amle juristen icke -mannen : att borttrassla den; ehuru jag bör göra honom den rättvisan, att han gjort rätt aktningsvärda bemödanden i den riktningen. Såsom exempel derpå vill jag endast nämna, att han låter forum: domiciliiprincipen nödvändigt medföra ombyte af förmyndare, hvarje gång myndlingen bytte om bostad, och påstår mig anse såsom högst väsentligt, att myndlingen jemt är -under förmyndarens ögon. Den; som läst min förra uppsats, vet dock mycket väl, att icke ett ord kan tydas till en sådan absurditet. liksom en hvar med sundt förnuft kan finna. att ingen öfverförmyndare har mindre behojt af att ombyta förmyndare, för att få honom inom sin egen synkrets, än just den, hvilker har myndlingen under sina ögon och dermed det kraftigaste vedermäle, huruledes förmyndarevården skötes. Men jag lemnar gerna dessa oskadliga förvridningsförsök. och öfvergår tili ti dar sarsle herrns sSjelfbehaocliva förmt