mer, välsignade käre, min gode löjtnant, och den beskedlige mannen brast i gråt. Emilia bleknade, och glädjen öfver den trefliga aftonen, det ångande tet och den nyss så muntra, nu halfslocknande brasan vek med ens ifrån henne vid åsynen af Johanssons sorg. Verkligheten stod för henne som ett kallt spöke, och hon såg med förskräckelse Bååt resa sig upp ur soffan. Skall du gå? Ja, jag har ej packat inännu och diligensen går i morgon bittida. Lef väl Emilia,, hans hand darrade då han fattade hennes. Med naturlig finkänslighet ville Jobansson aflägsna sig förut, men Emilia såg ångestfull efter honom och gaf honom hastigt något att syssla för att bålla honom qvar. Låt mig höra något ifrån er, tillade Bååt bedjande. Hvarföre vill ej Emilia lofva mig att skrifva? Det tjenar till ingenting, — stammade hon — Gud signe er för allt hvad ni redar gjort för mig — Gud välsigne erl Och om det nu icke skulle lyckas vidteatern. har Emilia då ingen anhörig, ingen vän ati vända sig till. Ingem — svarade hon sorgset. Men det är icke möjligt; tänk noga efter. hvem är den rika damen, som bjudit doktorinnan alla somrar till landet ? En elak, småaktig menniska, som dessuton har hat till mig. Och hvarföre? . Emilia berättade då sina minnen från Rydbonäs, hvilket till hennes förvåning försatte Bååt i fullkomlig extas. Skönt, — han, en gammal, stenrik och beskedlig ungkarl, :som redan . visat si mycket ntresse; men hvilken liten toka du är, som icke för längesedan vändt .dig till honom! Emilias lycka är ju gjord, ban kan