a, Janvandt den på mager orjord och hade IoroI sta åröt Fått T gånger, andra 5 och tredje 3 gånger större skörd än. på de gödsle de åkraru;l He. Tal aösåg, a t obekarctskapen med mMergelns nytta ej vöre ensamtskulden till dess ringa användande; man kände äfven derför skylla den gamla kända trögheten hos svenska folket. Man borde derföre nästan tvinga det att använda den, och hushållningssällskaperna hvar i sin ort och distriktafdelningarne isynnerhet, borde fästa allmänhetens-oaflåtligr k uppmärksamhet på detta billiga jordförbättg)ringsmedel. Till vetenskapsmännen fråmstäl de tal. om det vöre sanning att, som fina uppgifvit, mergeln i södra och mellerste Sverge vore af olika slag, emedan den i södra Sverge skulle vara bildad af skälen efte, Jutdöda djur, då deremot den i mellerst: b Sverge af sådana, -hvilka ännu lefva, ; Professor Arrhenius ansåg likaledes, att de: ringa bruket af kalk och mergel berodde pi okunnighet-om deras förmån och nytta, san: på trögheten att taga efter, trots talande exempel. Ansåg att mergeln skadade på den god: foch kalkrika jorden i t. ex. Upland. Dei , mergeln ligger i dagen, får man intet ati växa: jorden blir för lös och dess värde måfåste böjas med mylla. På sandåkrarne, hvilks talrikt finnas på Uplands sandåsar, har mer: geln visat en utomordentlig nytta; men på .dkalkrik jord har den ej gjort någon nytta: Tåkerjorden hade redan förut der varitså uppTblandad med kalk, att den ej kunnat gagna. Förenade sig om stt husbållningssällskaperne Jböra söka uppmuntra till mergelns användning. Brukspatron Dugge från Nerike upplyste. att kalk i-hans hemort nyttjas i stor skala; sjelf använder han årligen omkring 5000 t:) på alla sätt, dels direkte på åkern, dels i I komposter o. s. v , och bekräftade dess ofantTliga nytta. Prostesterade mot prof. Millers yttrande, att nästan alla jordmåner skulle inT nehålla tillräckligt med kalk; skulle önskat! fatt prof. M. varit med honom på hans hitresc Toch sett de stora fält, hvilka varit öfverhöljd: af rumexarter, hvilka alltid äro kännetecker! på ätt jorden fullkomligt saknar kalk. Hvarj. af rumex bevuxet fält bönfaller ordentligt om att få kalk. Kalkens verkan är så ytterst mångsidig; men dess förnämsta egenskap är) Jatt den neutraliserar en surt reagerande äker, Toch det är just-på en sådan som rumices florera. Var äfven af olika tanke mot prof. M i afseende på den jord, för hvilken Falken! d vore fördelaktigast; ansåg detta vara sand-! Tjorden, som har öfverskott på syrligheter. I Bestred äfven att kalk ej skulle ingå direkte som föda till plantorna, då just kalken i förening med qväfvehaltiga ämnen bildade sådana. Sedan ordföranden anhållit att talaren! måtte närmare hålla sig till frågan, angaf br D. de orsaker han trodde vara vållande till kalkens mindre användning (hufvudsakligen okunnighet och fördom), samt tillrådde att ej använda limstenskalk, som innehölle ända till 20 procent. talkjord, och ej enbart använda bergkalk, som med jorden bildade en skorpa, hvilken, om den ej harfvas, blir högst hinderlig för luftens cirkulation. 3 Hr Johannesen ville af egen erfarenhet intyga, att åtminstone ej i Skåne tegellera blifvit misstagen för mergel. I Skånes kritformation har den bredvid kalklagren liggande hvarfviga leran ej ännu blifvit begagnad; men på andra ställen, såsom i Halland, bar den i stort blifvit använd för den sandiga provinsen. Påpekade att det ej vore underligt om den hvarfviga leran i och för sig vore ofruktbar; sådant hade sin lätt förklarliga fysikaliska orsak. : Hr ZE. Nonnen ansåg brist på teknisk skicklighet vara den egentliga orsaken till kalkens ringa användande; hade sjelf sett den brukas på åkrar i så stora stycken, att den omöjligt kunde verka. Professor Miller anmärkte mot professor Arrhenius, att han ej sett något ställe, der mergel ej kunnat med fördel användas. Besvarade hr Dugges anfall med förklarandet att hans obekantskap med språket måhända kommit honom att illa framställa hvad han velat hafva uttryckt; hade han ej blifvit förstådd, skulle han söka hjelpa detta genom att i tryck framlägga sina åsigter i denna sak. Hr Paulow anförde att man i Upland var i allmänhet rädd för mergeln; han, som ditkommit från en provins, der sådan begagnades (Skåne), bade dock der användt den och kunde rekommendera den äfven för Uplands jord. Resultaterna af hans mergelgödning äro redan efter ett års förlopp i ögonen fallande. I den till Upland gränsande delen af Westmanland ligger mergein så högt, att man der djupplöjt och: fått den i dagen, hvilket gjort åkern mycket godt. Professor Arrhenius upplyste, att leran vid Upsala håller ända till 20 proc. kalk och är helt olika den, som finnes i Wrets socken af Upland, der br Paulow bor. Påstod ytterligare, att man kan hafva jordmåner, hvilka lika litet behöfva mergel som den friske beböfver läkare. Mergeln är bestämdt öfverflödig på tillräckligt kalkhaltig jord. Hr Johannesen ville, hvadanvändandet af den hvarfviga leran beträffary göra det undantag, att densamma begagnas 38 ett till Halland angränsande hemman. Gaf några fingervisningar vid sökandet af mergeln och påpekade att man med största säkerhet hade att finna den vid åbräddarna. Hr Welin upplyste, att djupa mergellager fupnes i bans hemort (Wadsbo härad af Skaraborgs län), men att mergelns värde der ej vore kändt; hade dock sjelf användt sådan och fått förträffliga resultater. Hade till och med på eländig sandjord, genom användande af mergel, fått rika ärtskördar. Ansåg okunnigheten vara enda orsaken till dess ringa användande. a Hr P. Uggla instämde i mergelng prisande, och hade rönt en god verkan af att uppkasta den mergelbaltiga leran ur dikena på åkrarna. Hr Juhlin-Darnfelt redogjorde för den geologiska beskaffenheten af Mälarens öar, hvilkas jordmån hbufvudsakligast utgjordes af hvarfvig lera med kalk: efter dikenas tunn NK i AA M MA öT ft Må bed AA rr AA MÅ OO FD AA mm