det är en liten mygga som sätter sig på nä san på mig; och om jag blott konime henne litet närmare, reducerades väl hela den blida hägringen till en vanlig gås — jag vet ju burudana fruntimren äro, men det är olyckan som intr åserat mig här. Nu har jag dock gjort hvad jag kan. Det: är verkligen besynnerligt att hon inte bjuder till sjelf; hon är opraktisk och förmäten; nu är jag trött — jag kan icke göra mer. n vacker dag i slutet af Februari promenerade Bååt af och an. på Skeppsbron, men vände. alltid tvärt, då han nalkades slussen; förargad ö!ver att ej kunna hålla ögonen ifrån de: södra backarne: Jag skall gå åt norr hädanefter, tänkte han, denna Skeppsbron är i det hela en otreflig plats, Då han gått ett stycke, fick han se en väl klädd gosse på 4 å.5 år skrikande: rusa fram ur. en gränd, med en ursinnig:hund:i back och häl efter sig. Ett fruntimmer, som kon; från motsatta sidan, var hära att blifva omkullstött af det förskräckta barnet, men då hon såg att den lille hunden vär utan mun korg och färdig att kastar sig öfver bonom, släppte bon utan besinning muffen och grep med begge händer det skällande djuret i nackskir net och höll det ifrån sig. Gossen vågade c se sig om, men fortsatte i full-förtviflan si! lopp, utan att höra en gammal piga, sot pustande ,kom efter honom ur gränden och skrek allt hvad hon förmådde att han: skull: stanna. Bååt grep honöm slutligen i flykten och be; honom med våld tillbaka till sköterskan; soi andlös sjönk ner på en trappa med det grå tande barnet i famnen. En:mängd folk had: samlats, men damen stod ännu ceh höll de rasande djuret, som ingen vågade närma sic Han. är väl inte biten det stackars barnet?. ropade några. . : å