natten och vaka, så behöfver inte min lilla goda mamsell vara rädd, och i morgon bär Jag honom bort. Löjtnanten frågade mig i går efter både gossen och gamla frun, men inte visste jag det var så nära. Nu får jag ändå lof och be honom om något till begrafnDing. Jaså, löjtnanten är hemma., Ja, han sitter deruppe hos sig och sträfvar, med bekymmer upp öfver öronen han också; men den glädjen att få gå hit ibland kunde väl mamsell ha unnat honom. Har hon arbete? bur går det för henne? säger han så snart jag kommer inom dörren. Nå, du har väl inte sagt — — Att det hvarken finns arbete eller penningar, och att gamla frun äter 3 gånger mer än när hon sjelf förtjente födan — jo, det slapp ur mig sist jag var uppe. a Johansson, du lär dig då aldrig att göra som jag vill. Jag blir riktigt ond på dig till slut. Han har ju inte varit här en enda gång edan gamla frun blef sjuk, och mamsell nekade honorma att komma. Nej, det. visste jag väl; hvad skulle en ng, frisk och lycklig karl som han hafva ir roligt af att komma hit. aså, bon tar det på det viset, men då ag säga, att han flera gånger gått här utanfor och tittat uppåt fönstret, så att han sunnat stupa på kungen, om han mött hobom. Och en gånghärom: qvällen följde han mig uppför trapporna ända till. dörren när för att få se en skymt utaf henne, när hon släppte mig in. Skr En darrning flög genom Emilia vid dessa ord, men hon. gick hastigt in i det inre rummet och röjde tyst undan en plats för den dödas säng, Lampan slocknade, af brist på olja, och Emilia smög sig tätt intill den be