samma gäller om kung Carl; han kom snart tll, och begge majestäterna vandrade en god und omkring, roande sig bland annat med tt utkasta apelsiner, som soldaterna kappades :t uppfånga. Liksom alla offieerarne, åtmins stone från och med kaptenerna. uppåt, bade jung Carl med sig ett litet tält, under hvil: ket han låg om natten eller de par timmar på dygnet han behöfver hvila, Klockan varicke mera än 3 torsdagsmorgon, då soldaterna sågo in kung utträda och midt iregnet tvätta samt kläda sig. Oaktadt nattregnet var bivuakerinZen ganska munter, och kring -vakteldarne pratade, skrattade och sjöngo soldaterna. Regnet fortfor hela torsdagsförmiddagen, så att tung Fredrik och. hans svit voro temligen enomblötta, då de kl. 9 stötte till krigarne. :ung Carl öfvertog stundvis sjelf kommandot och for på sitt rastlösa sätt öfverallt. Man kom till en temligen bred å, öfver hvilken hans majestät befallde att man skulle marscbera. Chefen för det närmaste infanterir. gementet trodde, att hans soldater icke kunde komma öfver. Nå för fan! genmälde kung Carl — så låt bli då! jag vågar mina kronobergarel Och naturligtvis kastade sig kronobergarne i ån och vadade under lifliga hurraop öfver till andra stranden. Genom lera och kärr vandra soldaterna vidare, träffa fien;en och slås så tappert som omständigheterna sedgifva. Tyvärr aflopp det icke utan blod. n löjtnant Barfoth störtade till marken, träfad af ett skarpt skott. Huru det tillgått yet man icke; men geväret lärer hafva varit ladiadt med småsten ), som inträngde mellan refbenen, likväl utan att:såret blef särdeles farligt. Då löjtnanten var allmänt afhållen, så är ingen anledning att tro det hafva skett med ppsåt; men icke destomindre efterlemnar en idan tilldragelse alltid ett obehagligt intryck, synnerhet på afstånd, der ryktet utspridde de irfärligaste saker och naturligtvis genast döade mannen helt och hållet. ) Enligt svenska tidningars uppgifter var det blott vanlig förladdning, hvaraf löjtnant Barfoth vid norra skånska infanteriet blef sårad.