heten, är den franske zuavöfversten Brincourt, en liten rask karl med stort ljust skägg, litet gråhårig och närsynt, hvarföre han är försedd med en gentil näsklämma i silfverinfattning. På sin bångstyriga gråskymmel, son i detta gonblick plågas svårligen a! solhettan oct objudna flygande gäster, håller han vid ;rinsessan Annas sida och konverserar med henne ifrict om Axevallamötet, der hon äfven var med, samt inflatar några historier om sin empereur och imperatrice. Han lärer eljest kunna berätta hvarjehanda underliga äfventyr, i hvilka han sjelf spelat en framstående roll; han bär icke mindre än sjutton mer eller mindre djupa ärr såsom hederstecken efter sina krigiska idrotter. En gångz var han redan begrafven; det var i yngre dagar, då han måhända knappast ännu var löjtnant. Han hade blifvit mycket illa sårad och såsom död kastad in i en hop af lik. Då kommo 1 ågra likplundrare och började undersöka de döda, och vid detta tillfälle kom han åter till lif. Sina röda byxor hade han fått behålla, och i denna kostym släpade han sig fram till franska lägret, der han så när blifvit skjuten, då han kom krypande utmed marken och af mattighet icke förmådde besvara postens tillrop: qui vivel En soldat igenkände honom emellertid. Men allt detta var likväl, försäkrar han, en småsak, emot en gång, då han fått sig för trånga skodon. Z På drottningens sida af vagnen båller en civilklädd herre, som ingen rätt känner, men som förmodligen måste vara mycket förnäm, baron och medlem af svenska riddarhuset eller något dylikt. Han har en glänsande silkeshatt på sitt mörka hufvud och är för öfrigt klädd i blå frack med blanka knappar. Han lutar sig mycket djupt ned mot vagnsdörren, då hans häst plötsligen gör en våldsam ryckning och kastar sin ryttare hufvudstupa i gräset. Denne reser sig oskadad och möter det vänliga deltagande, som vanligen visas folk i en liknande belägenhet; inom sig svärjer han förmodligen något, oeh han är liksom litet blek då han åter stiger till häst. Den vackra svarta hatten är i femton tusen millioner bucklor, och allt hans besvär att åter få den jemn synes uppriktigt sagdt vara tförgäfves. Vid hans sida håller en ung herre, hvilken ser alldeles ut som en betjent i spenatgrönt livr med silfverknappar och röda uppslag; det är min själ hans fursteliga höghet, fursten af Thurn och Taxis. Hans mediatiserade rike skall, enligt sägen, befinna sig någonstädes uti Baiern. Han åtföljde konung Carl hit ned från Stockholm och åtnjöt i Blekinge den äran atc blifva ansedd för konungen sjelf. H. M:t var nemligen klädd i blekingsk nationaldrägt och körde sjelf hästarne med sin tyske gäst vid sidan. Landtfolket, som såg den främmande uniformen, ansåg den som bar densamma för konungen sjelf. Men snart nog vändes dock dess beundran på rätta personen och man hörde ropet: Nej, se hvad för en morsk och ståtlig kusk kungen har fått! Omkring hofdamernas vagn grupperade sig en mängd unga herrar, officerare och diplomater, bland hvilka märktes den unge danske grefve Knuthihofuniform såsom legationssekreterare. Andra ekipager hafva emellertid tillkommit, och bär träffa vi, bland andra, konseljpresidenten Hall. En mängd äldre och yngre offifcerare samt hofembetsmän, en ryss, några preussare oeh andra utländningar, men naturligtvis isynnerhet svenskar, danskar och norrmän, rida omkring och samtala, då konung Carl plötsligt vänder tillbaka... Nu-intaga trupperna på nytt sina ställningar, och kriget börjar om igen. Samma scener upprepas, samma kanondunder, rök och damm, kavallerischocher, imponerande stormanlopp af infanteriet, en ny s-ger och ett nytt nederiag. Men bladet har vändt sig i ödets bok, och de, som förut tappade, vunno nu: Lika mot lika, om vänskapen skall bibehållas. Måndagen den 18 Juni, dagen efter konung Fredriks ankomst till lägret, var stor exercis för honom, dervid isynnerhet de småländska regementena. vunno mycket beröm. Bland de samlade trupperna ntmärkte sig i allmänhet småländningarne, såväl fotfolk som rytteri; det är en egen liflighet hos dem, som de andra nationernas sakna, devhafva en lätthet och adress, som står i synnerlig motsatts till den tröghet, måhända också seghet och uthållighet, som vi så väl känna på våra feta öar, och som man återfinner hos våra närmaste grannar på den jemna slättbygden. Det ridande artilleriet är likväl det utmärktaste i exercis. Efter slutad manöver skickade derföre också staben, högre officerare, prinsar och . utländningar, helsningar till artilleriet såsom det raskaste och bästa i hela Europa. Den hurtighet, hvarmed det manövretar sina pjeser, är verkligen beundransvärd; vissa kanoner betjenades så raskt, att tiden mellan befälhafvarens kommando att göra halt och afbrösta samt eldens öppnande reducerades till 6 sekunder. Men äfven om 10 sekunder är medeltiden, så måste det väl betraktas såsom ovanligt raskt att på denna korta tid göra halt midt under den starkaste fart, afbrösta, ladda och ge fyr. : Då kavalleriet uppvistes, var drottning Lovisa till häst i en drägt liknande husaruniformen, och hvilken kläder henne förträffligt; hennes hofdam, den unga och mycket beundrade fröken Horn följde henne såsom adjutant i löjtnantsuniform. På onsdagsmorgonen intogo de kungliga en lätt frukost vid Blekemosse. Efter måltiden gick kung Fredrik ut bland folket, talade och skämtade med soldaterna och tillvann sig uppenbart mycken personlig tillgifvenhet. Han är så rättfram den danske kungen! Men detI