hafva vi bemärkt att vi tillika aflägsnat oss från slättlandet. Landet blir högre, skogarne bestå nästan blott af björk och omvexla med slätare, ouppodlade sträckor, betäckta med en frodig vegetation af enbuskar, och nu träffa vi vid Röstånga en fullständig fjellnatur, om än litet-i miniatyr. Vårt mål är Odinsjö, ett litet vatten, om hvilket sagan har åtskilligt att förtälja. En ogudaktig riddare bade här en borg, och straffades för sitt vilda lefverne derigenom, att han med hus och gård sjönk ned i afgrunden till: ett bottenlöst djup. Rundt omkring bekransad af branta sluttningar, hvilkas höjd tyckes vara något öfver 100 fot, ligger den stilla bergssjön, hvarifrån en . smal måsse mot norr lemnar vattnet ett aflopps Några studenter klättra: på händer och fötter utför branten, och pusta och stöna, då de slutligen efter mycket besvär kommit upp igen. Nu börjar det åska, blixt på blixt i horisonten, isynnerhet mot now och nordvest, just i riktningen af lägret. Att hinna fram dit på natten måste uppgifvas; vi skynda tillbaka till gästgifvaregården och äro glada att här finna nattherberge mot det frambrytande ovädret. Tidigt på lördags morgon bär det åter af, sedan Tilda gifvit sina unga; vänner några klappningar till afsked. Vädret är nu så behagligt som man kan önska; : mildt; utan brännande solsken. Klockan är inemot 8, då vi hinna till heden. Vi gå längsmed tältraderna och beundra gevärens smakfulla uppställning under runda skärmar af gröna granqvistar. Soldaterna uppställa sig emellertid, och underbefälet gör sin slutliga granskning. Kapten träder ur sitt tält och helsar sitt manskap med ett god morgon, kamrater! och alla svara i kor: Gud bevare kapten! Denna scen repeteras utefter hela linien, då vi plötsligen märka att klockan är 9 och att trupperna på en gång rycka ut på fältet. Vi måste akta oss att icke blifva omkullskuffade eller öfverridna af massorna; vi söka tillflykt på en höjd, och derifrån se vi då alla regementen rycka ut på slätten. Men en starkare rörelse uppstår bland de talrika åskådarne, och alla vända sig mot högqvarteret, derifrån staben nu kommer sprängande. Då den håller litet nedanför oss på slätten för att invänta drottningen och damerna, kunna vi något närma oss. Vår första uppmärksamhet egnas naturligtvis de begge majestäterna; kung Carl på en svart häst spränger rundt omkring, är än här, än der; men återvänder hvart ögonblick till kung Fredrik, som i husaruniform håller på en grå gångare och samtalar med några främmande officerare. Slutligen komma damerna. Med förridare och ett präktigt fyrspann, en kämpegestalt till kusk, lakej och löpare med en plym på en alns längd, kommer först drottning Lovisa. Vid hennes venstra sida sitter prinsessan Anna af Hessen, och på främre sätet den lilla prinsessan Lovisa. I en annan vagny förspänd med fyra kolsvarta hästar, följa hofdamerna; bland dem fröken Horn. Ekipagerna köra upp på en backe för att åskåda det förestående fältslaget, och vi följa med, under det att konungarne med sin svit jaga åstad till hären, som emellertid tågat vidare och delt sig i två partier under befäl af de två generalerna Essen och Leuhusen. Vår upphöjda ståndpunkt invid hofvagnarne är naturligtvis så förträfflig som möjligt; ett par tusen alnar framför oss hafva vi fienden, der kung Carl oupphörligt ses hasta fram och åter. Strax bakom oss häller härens andra afdelning, hvars artilleri nu jagar fram och intager höjden omedelbart bredvid oss. Vid åtskilliga vagnar; som emellertid tillkommit och besatt backen bako.n oss, är man orolig för att hålla dehästar, som icke äro vana vid skott, ty kanonerne börja nu dundra och åska, så att öronhinnorna tyckas nira att sprängas. Hennes majestät sitter inhöljd itjock krutrök, och blott när en frisk vindflägt far öfver slätten -kunna vi se genom röken öfver till fienden. Äfven hans kanoner spela och skotten genljuda från skogarne och höjderna på alla sidor. Nu rycker kavalleriet fram på högra sidan af vår backe, först spridt i glesa kedjor, sedan slutet i täta skaror. Till venster frammarscherar infanteriet, och begge härarne närma sig hvarandra. Hästfolkets tunga massor störta emot hvarandra med dragna sablar och i stark kariier. De mötas och åtskiljas, de drabba samman och vika. Infanteriets kedjor framrycka, hvar man kryper på alla fyra, gömmer sig bakom hvarje upphöjning på marken, lossar sitt skott, så snast han märker en fiendes hufvud, laddar och affyrar ånyo. De täta kolonnerna äro nu inom hvarandras skottvidd, kedjan drager sig tillbaka, de spridda skotten upphöra och mäktiga gevärssalfvor knalla från begge linierna... Nu storma. officerarne i spetsen, svänga med sabeln och under skallande hurrarop störta de framåt i rusande fart. Med förkrossande kraft störta bataljonerna efter, och nederlaget är fullständigt. Die ganze armåe auf einmal ruinirtI Ty den ena parten in: ser, att nu måste, efter taktiska reglor, slaget vara förloradt, och han viker långsamt tillbaka, förföljd af den lycklige segraren. , Så bjöd det oundgängliga ödet, så stod det skrifvet i den stora boken! Allah är stor, och kung Carl är-hans -profet, måtte hans skägg växa. Det blifver snart farligt att stå så nära drottningens. vagn, mera farligt, än då kanonerna dundrade oss om öronen; ty nu komma konungarne och sviten upp till henne. Sjelfva majestäterna rida dock strax åter bort med sina adjutanter; men den öfriga sviten stannar, och vi kunna taga den i närmare ögonsigte. Den RR AA RR RR RR