de surra som myggen, odugliga och tanklösa, i solskenet, och mah har nog besvär att fösa dem ifrån sig. De; som ej låta fösa bort sig, få skylla sig sjelfva. FEMTE KAPITLET. Bekantskapen. I Urvädersgränd satt doktorinnan, som vans ligt, en afton närmare jul vid fönstret och lyftade sitt arbete upp emot rutan för att se från den halfslocknande gatlyktan. Johansson höll på att göra upp eld i kakelugnen och Emilia gick upprörd fram och åter öfver golfvet. Ja, men söta faster, det kan ej kosta oss något, det är ju synd om den stackars. Axel att ligga der nere bland de elaka barnen ensam, och hvarken madamen eller Johansson kunna försumma sitt arbete för att sköta honom. Du glömmer att du har ingenting att bjelpa med, Emilia. Jag har ingentiug, men han ligger mera i ro här och jag kan prata med honom och pyssla om honom så att han känner sina plågor mindre. Det kan vara lika mycket värdt som pengar., Hon talar som en presto, snyftade Johansson. Men var inte envis längre nu rå gamla frun. Honx, tillade han liksom för sig sjelf, har aldrig gjort något för andra, hon vet hvarken hvad en god gerning, eller ett ärligt tack från en olycklig stackare vill säga. ,Hvad säger han, Jobansson? Är han in-. tet nog gammal här för att veta det otack är verldens lön, och att hvar och en gör bäst i att lefva för sig sjelf. Det kan väl vara, snälla, goda faster, men vi skola väl ej vara otacksamma mot Johans