Löjtn. ClaeB v. Mecklenburg, tillspord om han erkänner sig ha tittat ini den droska der hr Wibell satt, förklarar att-sådant visserligen är möjligt, ty ham sprang jomkring åt alla sidor, , men han tittade icke efter Wibel!, likasom han ej heller härunder talade med Levin; långt mindre gaf honom auvisning på att Wibell satt i droskan. : Levin, tillfrågad om han erkänner sig ha slagit Wibell då han fick se honomi droskan, säger, att då han. kom till droskan,; blef han fattad i kragen och dragen in i vagnen, försökande han dervid med -knuffningar frigöra sig. Sedan detta lyckats, sökte han erhålla piskan af. kusken; hvaremellertid hr Wibell aflägsnade sig ur droskan. Utrymmet mellan ;kusken och-en uppslagen-slufflet tillåter just icke utdelandet af. några slog. Att Wibell var blödande då han satt i droskan, kunde Levin, i anseende till mörkret, icke märka. 1 Hr . Wendtland anmärker, att Levin i polisÅ kammaren medgifvit att han i droskan utdelat et slag. Levin erinrar, att han vid det påföljande polisförhöret ändrade denna sin uppgift. Löjt.. Bibau och CI. v. Mecklenburg besvara nekande dentill dem framställda fråga om de er kände sig hafva hållit hästarne. Bibau säger sig icke ens .varit-der närvarande, hvaremot Cl. Mecklenburg vidgår, att han befann, sig i närheten, så att han åsåg uppträdet der samt hörde röster ropa, somliga: körlå andra: kör intel, Löjtnant: Claes v. Mecklenburg aflemnar derpå afven en skriftlig berättelse, i hvilken han uppgifver att han den ifrågavarande aftonen bade varit i Tivoli; men som konsertsalongen var full af folk, stannade han på balkongen derutanför, hvarest han sammanträffade med några kamrater, i hvilkas sällskap vid konsertens slut kl. omkring ?,10 e. m, han .begaf: sig till en vid utgången stående ommnibus för att resa till staden.; : På vägen hörande rop om hjelp och troende sig. igenkänna sin broders: röst, skynda hav och de öfriga fram till platsen, frågande hvad som var å färde. En person, i. hvilken M. sedermera igenkänt-hautboisten. Larsson, svarade då: De hålla visst på att slå löjtnantens bror; omedelbart hvarefter M., följd af Levin, rusade in i folkhopen amt befriade brodern, som. var blodig i ansigtet, från ytterligare misshandling. Derunder haglade å M.slag från alla håll, hvarjemte hatten afslogs och en ytterhalsduk slets af halsen. Uppretad häröfver delade äfven M. ut slag åt alla sidor, utan: att ij mörkret kunna se hvar samma slag träffade. Under tiden såg a. underlöjtnant Levin i handgemäng med en annan person, som han sedermera igenkänt vara handlandeu Wibell, hvarvid M. såg dem vexla flera slag sinsemellan. Det handgemäng, i hvilket M. varit. upp hörde snart, hvarefter M. drog sig ett stycke ät vägen till Casino; för att. se efter bekanta, och blef då varse å stora vägen, nära invid den förut omnämnda gångvägen, flere personer stående omkring en droska, förspänd med. 2:ne hästar. Han hörde -dervid omvexlande ropen:.kör och kör intes, och straxt derefter råkade han några kamrater, med hvilka han i en omnibus åkte framtill Blå porten. Domaren: Erkänner löjtnant Levin: att han slagit Andersson flera slag, deraf 5 slag, af hvilka åkomma följt? Levin medger endast att han slog i massan. Befann sig A. der, är dets möjligt att han var bland dem, som träffades af L:s slag, Någon ensam person har han icke slagit; han har heller icke fällt de yttranden;:som makarne Andersson uppgifvit, och ej begagnat något tillbygge. Skom. Andersson: och hustru Andersson ers inra L., att han i poliskammaren uppgifvit sig ha nittat schalen på marken, sedan han sett hustru A. kasta den ifrån sig. Detta, var en Helt annan berättelse än den L. nu afgifvit. Levin förklarade den nu afgifna berättelsen vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande; Underlöjtn. Avel. v.. Mecklenburg, tillfrågad om han erkände hvad mot honom blifvit angifvit, aflemnår likaledes en skriftlig berättelse, deri han uppgifver, att han; på vägfrån Tivoli och kommen till midten af den utanför Pohlsro varande plantering, å I den norr om allmänna slandsvägen befintliga gångstig, blef. antastad af några personer, som, utösande skymford, .påstodo-sig skola qväsa: honom; i och hvarmed en af dessa personer tilldelade honom. ett slag il; nacken, så att hatten flög af hufvudet. Omedelbart derefter gaf Meckl; samma person et örfil, hvarefter, och sedan flera persoher tillkommit, Meckl. fällde det: ytträndet, att det vore fegt af så många att öfverfalla en ensam person. Efter detta yttrande och sedan såväl M. som de honom omgifvande personer kommit tillungefär midt emellan; nämndeplantering och vägen från landsvägen uppåt Hasselbacken, kom M. åter, utan ått närmare minnas på hvad sätt, i handgemäng med tre till fyra personer, dervid han; jemte, som han vill minnas; en annan person; ikullslogs. Hastigt uppkommen, tyckte han sig i en förbifarande omnibus igenkänna sin-bror, samt ropade på hjelp. Af de tillkomne befriad, drog han sig något åt sidan, men blef äfven då öfverfallen af några I okända personer; hvilka tilldelade: honom flera slag, utan att han kan närmare redogöra för antalet: På särskilda frågor svarar A. Mecklenburg för öfrigt, att han ej minnes något af bagaren Sjöberg gjordt försök att afstyra grälet och vet ej heller om han slagit S. Levin och CI. Mecklenburg, särskildt. tillfrågade.om de erkände: sig. hafva slagit hr Arnberg, förklara sig. ej veta :om Arnberg. var någon af.de flere personer, som de erkände sig ha slagit. Hr Beckman erinrar,. att hans hufvudmän uppgifvitatt de varit angifna och slagits med en mängd för dem okända personer. . Domaren anmärker, att. om så varit förhållandet; kan hän ej se hvarföre det varit nödvändigt att förfölja en och annan:person: Löjtn. Bibau erkänner, -på särskild fråga: att han hållit Arnberg i halsduken för att qvarhålla honom tills -pölis ankoms, Hr Beckman ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att ieke blott hans hufvudmän slagits, jutan att hela mässan, en 50:å 60 personer, varit invegripen i ett allmänt slagsmål. Hr F. Sjöberg frågar huruvida makarne Andersson äfven inbegripas i derna-,måssa,. Förmodar, utt hr Beckman väl ej-vill påstå att äfven-ett fruntimmer ,slagits., . :s Hr Beckman anmärker, att fru Å. sannolikt skrikit.derför att hon var rädd. i Fru Andersson uppgifver, att hon icke skrikit förr än hon blifvit slagen och beröfvad sin schal. i Hr F. Sjöberg tilliogar, att det varit temlisen naturligt, att hon ej dessförinnan skrikit, ty såsom fruntimmer hade hon, naturligtvis ansett sig säker att ej blifva öfverfallen. Tillförene var qvinnan alltid skyddad, der sveäöska officerare uppträdde, men så är numera icke förhållandet. ÅA Sjömännen Österberg och Larsson; båda målsegande, men ej tillstädes vid ransakningens början, ha bu infunnit sig och uppgifva; Österberg, att han blifvit öfverfallen af Axel Mecklenburg, som under yttrånde: Du,din tusan djefvul, ska också ha,ettinyps, sparkade målseganden och gaf honors1en kouff i TESS såra att han föll i diket. Sedan I. ger detina lilla stackarn också, der hon ligteh frecönr onnh; cuältom -n Ahnbje dd