Rättegångsoch Polissaker. Djurgårds-slagsmålet. Ransakningen vid Ensta ting. (Forts. från gårdagsbladet.) Löjtnant Bidau, uppmanad att förklara si; fversde mot honom gjorda angifvelser, inlemnar e skriftlig förklaring, deri han uppgifver att han, se dan han utkommit ur omnibusen, begaf sig .tillik; med löjtnanterna v. Mecklenburg och Levinin i ho pen och dervid mötande en person, som han trodd varit delaktig i våldet-mot underlöjtnant Axel voi Mecklenburg, fattade Bibau tag i hans halsduk fö att qvarhålla honom tills polis kunde: ankomma Dervid tilldelades samma person några slag af fö Bibau okända personer, och hvarvid han släppte ho acm. Ofvannämnda person uppgafs sedan för Bibat heta Arnberg. . Derefter drog sig-Bibau framåt slät :en och fick der se en person, iklädd ljus rock, sprin gande åt värdshuset Mon Bijou. . Troende att äfver han varit i våldet mot underlöjtnant Mecklenburg delaktig, skyndade Bibau efter honom, somsprang upp för trappan till; samma värdshus, Stannandi id porten, observerade Bibau att nämnda persor vände om med något tillhyggei hånden. :Fan vändt då om och mötte utanför nämnda port en qvinna hvilken han tyckte sig se vara i mannens sällskap ;ch hvilkenshan togischalen, hastigt sågande: Säg mig hvem som sprang upp. Dervid började qvinnan ati skrika och sprang sin väg, kastande af sig schalen som Bibau dervid fick isin hand. Sedermera sprang manspersoneb, son: hunnit ned för trapporna, förbi B. samt tilldelade lionom flera slag med ett tillhygge ioch med detsamma tillkom löjtnant Levin samt tog emot:schalen, och åt hvilken :B.. yttrade: Här hafva vi en schal, vi skola lemna den till polisen så få vi reda på hvem det var, hvarjemte han ropade på polis. Omedelbart derpå skyndade B: efter karlen och fick tag i honom, då han kommit till det bredvid lands; vägen varande diket. -B. tog då fast nämnde person, som strax derefter anhölls af en poliskonstapel. Slutligen: förklarade Bibau, på särskild fråga, ati han icke varit på Blå Porten den 1. Maj. Underlöjtn. J. M Levin förklarar å sin sida att han tror sig icke den 1 Maj ha på Blå Porten sammanträffat med hr Wibell, hvilken han icke vet sig ha sett förr än den 13 Maj. Hvad han kan draga sig till minnes af hela: den här historien char han skriftligen uppsatt i en berättelse, som han uppläser. och hvari: han uppgifver, att sedan han,-efter att ha stigit ur omnibusen, inkommit i folkhopen och sedan junanten A. v: Mecklenburg blifvit befriad från dem, söm öfverfallit honom, tilldelades Levin slag från alla sidor, utan ått L., i anseende till mörkret, kunde upptäcka hvilsen som tilldelade honom slagen. Upp: retad häröfver, utdelade äfven han slag till höger och venster; hvarunder han tillika med-hela massan drog sig ett stycke på gångvägen ned åt uppgången till. Hasselbacken. Derunder varseblef han en person, som han tyckte vara cn af dem, som slagit löjtnanten A. v. Mecklenburg, och yttrade till honom: Hvad vill ni?Om ni säger ett ord, får ni stryk Då denne person, som han sedermera erfarit vara handlanden Wibell, dervid gjorde en åtbörd, hvilken L. uppfattade så, som skulle samma person vilja handgripligen antasta honom, gaf L. honom en örfil, hvaruppå han tilldelade L. slag tillbaka och L. hooom fem eller sex, af hvilket sista han föll omkull i diket. Levin drog sig derefter undan tumultet åt landsvägen: och sökte sina kamrater samt, troende att någon af dem satt uti en nära invid diket stående droska med uppslagen sufflett. såg han dit in, men fattades då vid halsduken af den deruti sittande personen, som var Wibell, och drogs af honom framstupa till en del in i droskan, dervid Wibell skrek: Kör! Här ha vi honomp, hvare not Levin ropade åt kusken att hålla. -Droskan kom ej i gång, utan arbetade L., för att: komma lös, derunder han för sådant ändamål gaf Wibell några knuffningar. Efter en liten stund. lossnade halsduken och L. blef ifrån Wibells tag fri, hvarvid-Wibell sprang ur droskan från dess motsatta sida, utan att: I: ;sedermera blef honom varse. Levin tillsade då kusken att lemna sig piskan, den L. ock erhöll, men strax återlemnade. Levin såg då efter sina kamratersoch fann löjtnant C. v. Mecklenburg på nämnde gångväg; han frågade honom då efter löjtnant Bibau och fick till svar: Bibau sprang dit upp,, hvarvid löjtnant C. v.Mecklenburg pekade åt det håll, der värdshuset Lubeck: är beläget: Med yttrande att det ej gick an: att lemna honom ensam, sprang Levin uppåt samma håll och ick på något afstånd böra löjtnant Bibau säga till en qvinna: Säg genast hvem det var som sprang ipp,, hvarpå qvinnan började skrika och springa bort. Då L. kom intill löjtnant Bibau, hade han en schal hand och ropade på polis, hvarjemte han under yttrande: Denna skola vi lemna till polisen, så. få ri reda på hvem det var,, öfverlemnade schalen till L., från hvilken densamma af en okänd person ryckDerefter tillkom en hop folk, och han begaf sig iter till landsvägen, der han sammanträffade med några kamrater och åkte derefter .i omnibus från stället. Boktryckaren Sjöberg hemställer, huruvida let finnes någon rimlighet att skomakaren Andersson, som ärsen liten. och spenslig person, kunnat öfveralla två sådana kämpar som hrr Bibau och Levin: Svarande-biträdet, hr. Beckman, anmärker: Bibau säger att han ej kände den person, af hvilken han blef öfverfallen, och derföre ingalunda sagt utt det var Anderson; endast att det var en person gul rock Hr Sjöberg upplyser, att Anderson påhaft n ljus rock, och tror.att då det var just han som öll i diket, så kan icke något tvifvel uppstå att van är den person löjtnanterna i sina exättelser mförmält. . Löjtn: Levin förklarar derefter på särskilda rågor, att han väl erkänner att han varit i,slagsnål och äfven att han vexlat slag med Wibell, hvilen han trodde ha varit -bland dem, som hade öfverallit A. Mecklenburg; att han väl anser sig ha tilllelat honom 5 å 6 slag, men ej: begagnat något illhygge, antagande han, att W. möjligen kunnat ervålla den honom tillfogade åkomma genom att stöta ig mot det stensatta diket. . . Hr Wibell förklarade, att han visserligen ållit upp: händerna för att skydda hufvud och an igte mot Levins slag, men måste bestrida att hafva illdelat L. något slag. Def remisshandlingarne under sigill vidfogade gulding framtages och profvas på Levins lillfinger, der len, ehuru något trång, likväl går på. Hr Wendtland yrkade att Levin måtte ålägas styrka att denna ring är hans och att han pläat bära den: Det vore nemligen tänkbart, att han ånat densamma att-företes vid-polisen. Hr Levin förklarar detta ej vara fallet. Hr Beckman undandrager sig å sin hufvudnans vägnar, att åstadkomma någon sådan bevisning om hr Wendtland yrkat. Hr F. Sjöberg nmärker att rättegångsbalsen stadgar, att den, som något inför rätta uppgifver skall. det styrka. Hr Levin förklarar sig i tillfälle styrka hvad som blifvit yrkadt, om sådant skulle påfordras.