lös. I det stället fortforo de att slå mig underfdet jag låg omkull. Efter det jag blifvit förd i droskan, uppsökte de mig der och slogo mig ytterligare, och sedan jag utkommit ur droskan sökte hr Levin mig än vidare, i afsigt att mig skada göra. Om våldet stannat vid mitt första omkullslående, så hade anledning måhända saknats att antaga att berådt mod vare ådagalagdt. Men då, efter längre stunders förlopp, våldet å mig fortsattes, måste dess fortsättning anses hafva skett med berådt mod, helst jag och hr Levin redan den 1 Maj skilts från hvarandra i retad sinnesstämning. Uti vårt lands gamla landskapslagar finnes på flera ställen anmärkt: att om män träffas vänner och skiljas ovänner, då är edsöre ej brutet. Men vid ifrågavarande tillfälle träffades icke mina motparter och jag såsom vänner, och kan derfört våldet mot mig icke hänföras under bråd skilnad. Sådant är det våld, som nämnde hrr löjtnanter emot nig föröfvat, och detta är begånget af persener, som ega förtroendet att vara officerare vid kanungens eget garde. Det är på sådant sätt som fred liga borgare i hufvudstaden blifva öfverfallna. Jag skulle mindre säga härom, derest icke dessa hrr ofticerare vid flerfaldiga tillfällen förut på ett skamlig: sätt insulterat både män och fruntimmer, men deron: tillkommer det allmänva åklagaren att åstadkomma utredning. För min del är jag emellertid tillfredsställd : att detta mål blifvit förvist till domstol, dr lag skipas utan godtycke och utan afseende till person. Stockholm dena 28 Juni 1860. C. A. Wibell Bokhållaren Arnberg, uppmanad att bestämma si angifvelse, åberopar sin i polisen af-ifna berättelse Hr Beckman anhåller att A. måtte få mundtligen förklara sig, enär ban fruktar att hans uppgifter n: ej skola alldeles öfverensstämma med hvad A. i po lisen berästat. Domhafvanden uppläser ur polisprotoollet Arnberg berättelse. Arnberg tillfogar dertill, att han erinrar sig de bland dem, som tillfogat honom käpprapp, befan sig en karl, klädd i grå rock, och hvilken han hörd yttra er svordo n samt några ord på franska språke: A. förklarar för öfrigt att Axel och Claes Meckle:.burg tillfogat honom minst 3 slag hvardera, att B.bau tillkommit och fattat honom i halsen samt håll honom medan flere andra för honom okända perso ner slågit honom, och att han under tumultet förlo rat sin hatt, tagande han i stället i diket en anna hatt, befinnandes det sedermera att han gjort hatt byte med bagaren Sjöberg, som varit i samma för dömelse och å sin sida råkat på Arnbergs hatt. Bagaren Sjöberg åberopar sin i poliskamrtaren a:-. gifna berättelse och uppgifver att han, som sett A Mecklenburg invecklad i ett gräl, försökt stifta fred derunder emellertid den af A. Mecklenburg påkallad: hjelp ankommer, derpå Sjöberg af A. Meckienburg e: håller en örfil — på mun, såsom målseganden til fogar. Sjöberg vill emellertid icke framställa någr: påståenden, utan anhåller att blifva skiljd från måle:. Hr: Franz Sjöberg, som skall utveckla makarne Anderssons talan, berättar derefter, att hustru Anders son håller: värdshusrörelse på Monbijou å Djurgår den. Mannen, skomakaren Andersson; hade den 1: Maj på aftonen jemte några andra personer gått u att möta några bekanta, som han väntade komms från Tivolikonserten. Under hans bortovaro inkon;mer på Monbijou en person och berättar för en tjenst flicka, att herrn blifvit öfverfallen, och ber henn: att icke omtala det för frun. Tjenstflickan skynda: likväl att för matmodren omtala uppgiften, och hu stru Andersson skyndar med ea schal öfver hufvude: ned åt Slätten. Hon ser der sin man hålla på at: hjelpa ur diket en kullslagen person, hvilket förmodligen ger den just i detsamma tillkomna löjtnant Lvin anledning förmoda, att A. var delaktig i slags målet, hvarföre Levin förföljer den undanskyndand:t Andersson fram till den upp till värdshuset ledand trappan. Hustru. A., som äfven skyndar fram mo: grinden, möter straxt utanför densamm den frå: sin jagt återkommande Levin, som under en plumj utlåtelse tilldelar henne ett slag och rycker af henn: hennes påhafda scbal och svänger den i luften unde: utrop: den här ska vi behålla,. På hennes rop on hjelp återkommer mannen A. och försöker återtag: schalen, häftigt tillspörjande Levin hvad herrarpc skulle göra med dem. I stället för att återlemn: schalen, tillropar honom Levin: kommer ni hit sa slår jag ihjäl er, öfverfallande dervid Andersson oc! tilldelande honom en mängd slag, allraminst 10, u hvilka åkomma följer af icke mindre än 5, blanc hvilka 2, enligt företedt läkarebetyg, tillfogade me: skarpt tillhygge.. Af den honom sålunda öfvergångns misshandling: neddignar Andersson sanslös och åter kommer till sig sjelf först sedan han genom polis konstapeln Olssons mellankomst blifvit ryket undar våldsverkarne; Hvad det begagnade tillhyggev be träffar, kan Sjöberg icke bestämdt uppgifva hvad det varit, men då två vittnen inför polisen intygat, at: de sett L. med-en mankill eller en : ed kula i ändar försedd käpp, så antager Sjöberg att detta varit till hygget. Skomakaren Andersson tillägger, att alla de honon tillfogade åkommor lemnat ärr efter sig, och att de: ena af de med skarpt tillhygge tillfogade hade träf fat hans läpp, i Hvilken varit hål tvärsigenom, hvil ket gifvit honom anledning antaga, att det tillfogat: med en pennknif eller annat skarpt instrument, enä det varit ovalt och djupt. Under det våldet mot honom föröfvades, hölls A. i håret af en person, de: han ej kan uppge. Till. sist återfår A., med kop stapeln Olssons tillhjelp, schalen, hvilken Levin dock försöker återtaga, ehuru detta icke lyckas honom d: nemligen A. kastar den till en närstående sjömans gosse, som springer upp på Monbijou meddensamma Hr Wexdtland yrkar att med anledning af det våld tö hvilket hrr Levin, Mecklenburg och Bibau blifvit till talade, de måtte åläggas uppgifva sina föregåend: lefnadsomständigheter samt blifva hvar för sig hörde Hr F. Sjöberg instämmer i denna anhållan, tillfo gande den önskan, att de mätte åläggas uppgifv: huru ofta de blifvit extrajudicielt bestraffade för un gefär enahanda förseelse, som den för hvilken de m stå under tilltal. Hr Beckman (de tilltalades rättegångsbiträde) anser de tilltalade väl kunna uppgifva sin ålder, mer bestrider yrkandet i öfrigt, såsom ej på saken inver kande. Hr Wendtland anser deremot domstolen ej på för hand, kunna. veta hvad inflytande dessa uppgifte: kunna: hafva på saken och fortsätter sitt yrkande. Hr F. Sjöberg anmärker, att då löjtnant Levin ickt blott under utdelande af hugg och slag tillryckt sig hustru. Anderssons schal, utan äfven genom yttran det den här ska vi. behålla, gifvit tillkänna i hvad afsigt det skedde samt under hot att slå ihjäl Andersson och under utöfvande:af groft våld mot denn hindrat honom att schalen återtaga, så anser sig Sjö berg ega tillräckliga anledningdr att beteckna 1Levins handling. såsom uppenbart rån. Man skall förgäfves invändar— tillfogar Sjöberg — att en så rik man som: löjtnanten den eller den icke kunnat hafv: för. afsigt att stäla en schal; ty många år äro icke förflutna och det är ännu i hvars mans minne huruledes en vida högre uppsatt embetsman, en underståthållare, och hvilken äfven :befann:sig i goda om ständigheter, stal just en med den: här ifrågavarande jemförlig egendom — en brosch.. Hr S. anser er så beskaffad anklagelse utgöra motiv nog för det framställda yrkandet att detilltalade må uppgifva sins lefnadsomständigheter. Hr. Wendtland anhåller om domstolens beslut: öfver det gjorda yrkandet. Domhafvanden tillsåger parterna att afträda, och afkunnar för dem, åter iukallåde, det tingsrättens efter öfverläggning meddelade beslut, att hr Wendtlangs och Sjöbergs framställda begäran i sakens nu varande skick icke kunde bifallas. De tilltalade få despå afgifva sina förklaringar öfver hvad mot dem blifvit angifvet. Vi fortsätta i morgon redogörelsen för denna del af ransakningen esk Vet rr at bre fr Eriga rn. tär Nr de)