tälle der de begått allt det öfvervåld och menniskoslagtande de kunnat och endast hade en blodig vedergällning att vänta. Huru stor har ej under denna korta kamp kontrasten varit mellan det sätt, hvarpå frihetens kämpe betedde sig, och tyrannens, mot hvilken han reste sig! Garibaldi har fört krig som en kristen gentleman. Han har talat och kämpat i chevaleriets gamla anda; och ehuru han varit så ofantligt underlägsen i materiella resurser, tyckes han hafva trott, att hans goda sak tillät honom att gifva sin fiende hvarje fördel han kunde begära. Önskade t. ex. konungenslegoknektar, när de hårdt ansattes, tid att bortföra sina sårade, beviljade Garibaldi vapenhvilan genast när den begärdes och ville ej ensse, att fienderna sjelfva bröto dem. När de sköto på hans folk, svarade han ej med ett enda skott, och det var endast af yttersta nödtvång. som han slutligen ingrep för att hindra en alltför farlig trolöshet att krönas med framgång. Sådant var den mans uppförande, som konungen af Neapel bemötte och ännu gerna skulle vilja bemöta som en fredlös och en röfvare. Må vi betrakta det vid sidan af det uppförande som iakttagits af ko:.ungen sjelf, hvilken från alla sina skepp och fästen nedöste kulor och bomber öfver n tätt befolkad stad, ej i någon förhoppning om att kunna återöfra den, utan endast af rent förstörelsebegär, obekymrad om han slagtade hela massor af män, qvinnor och barn, blott han i högen kunde komma åt att få döda en enda väpnad insurgent. Detta skändliga blodbad bar nu upphört, men må vi ej glömma att lägga märke till, att det i denna strid på lif ooh död varit det mot förtrycket sig resande folket som under sin lysande an förares ledning visat sig ej mindre hofsamt och menskligt än tappert, samt att det är den krönte tyrannen som varit blodtörstig, skoningslös och svekfull.