sitt lands vägnar fann sig stött öfver det sätt, hvarpå II. M:t konungen af Danmark på hr von Saheeles inrådan mottagit konung Oscars i förväg gjorda anbud om ett försvarsförbund, så varade det emellertid icke mycket länge sedan kronprinsen Carl Sfvertagit regeringen och dåvarande friherre Manderström utrikesdepartementet, innan man började spåra en vändning i Sverges och Norges förhållande till Danmark; Utan tvifvel hafva åtskilliga af våra läsare hört hviskas om ett personligt missförstånd, som af en högst obetyd.ig orsak skulle hafva uppstått emellan h. k. h. prinsen-regenten och vår konung under Axevallalägret 1858. Att det med läithet skulle häfvas genom förtroligt meddelande eller en förståndig mans mellankomst, följde af begge furstarnes karakter och ömsesidiga sympati; men icke destomindre fana friherre Manderström — om vi icke äro mycket illa underrättade — nödigt att deraf göra en diplomatisk fråga, samt begagnade samma tillfälle att ombyta sändebud i Köpenhamn,:! hvarvid den svensk-norska beskickningen möjligtvis vunnit i skicklighet, men svårligen i kännedom om ceh intresse för de danska förhållandena. Under våren 1859 vid utbrottet af kriget i Italien lät derpå vår utrikesminister framställa förfrågan i Stockholm, om den: kongl. svensk-norska regeringen funne enöfverenskommelse om en gemensan neutralitetsförklaring ändamålsenlig, men emottog ett i artiga uttryck affattadt afslag. Slutligen föreligger grefve Manderströms besynnerligt energiska not i savoyiska frågan, hvilken icke på ringaste sätt berörde Sverges och Norges intressen, och det är ingen hemlighet, att det felsteg vår rävarna regering uppenbarligen begått, genom att icke sätta under åtal de 26 ledamöterna af slesvigska ständerförsamlingen, hvilka undertecknaf den upproriska adressen, grundar sig på grefve Manderströms enträgna råd. De begge sednaste stegen förekomma oss såsom de icke skulle medgifva någon annan förklaring, än att ban i begge fallen gått Preussen tillhanda; ty Preussen intresserade en protest emot Frankrikes utvidgning till dess gamla gränser, och Preussen intresserade det, att den danska regeringens moraliska anscende i Slesvig blef försvagad, och att undersökningen mot de af denna stat gynnade slesvigholsteinarne förlamades. Och att den preussiska regeringens organer, såsom ofvan nämndes, nu prisa Sverges regering tör dess förändrade sinnelag och tro på möjligheten af en närmare öfverenskommelse med Sverge om en gemensam allmän politik — det vill rörande Danmark säga: dess delning vid lägligt tillfälle mellan nämnde makter — sådant bekräftar blott denna tolkning. En annan bekräftelse hemtar. den från den nuvarande: svenska regeringens uppträdande i norska ståthållarefrågan, hvilket hade en förnuftig mening, blott om det uppfattas såsom en brytning med. all skandinavism och såsom början till ett försök att höja -Sverge till ett öfvervälde i Norden på dess brödraländers bekostnad. Men huru mycket än en sådan politik kan . stämma öfverens med den svenska adelns historiska minnen och tilltala den tanklösa mängdens fåfänga, så är det likväl klart, att den i afseende på Norge kan lika så litet genomföras som i afseende på Danmark; den måste på begge hållen stranda mot den moraliska omöjligheten, mot nationernas sjelfmedvetande och hederskänsla. Men kan den aldrig lyckas, så är det en förderflig väg, som nu är beträdd, och som ju förr desto heldre måste öfvergifvas. Och kunde kung Carls besök i Danmark och kung Fredriks i Sverige, kunde samtalen med några af de respektive statsmännen, som deltaga 4 dessa möten, verka icke blott återupplifvandet af de ömsesidiga vänskapsoch broderskapskänslorna, utan äfven en närmare ömsesidig öfverensstämmelse, och således medelbart leda till att det betecknade, för Sverge, Norge och Danmark lika olycksdigra system, hvartill grefve Manderström synes hafva gjort ett inledande steg, blefve öfvergifvet innan det blifver för sent — så är detta resultat säkert det ista, men också allt som för ögonblicket kan väntas af dessa konungamöten.