förskräckelse, som Napoleons öfverraskningspolitik injagat hos de engelska statsmännen, drifver dem rakt i Preussens famn; ty Preussen är, isynnerhet efter Österrikes förödmjukelse, den enda landtmakt, till hvilken England med något hopp kan sluta sig. Ryssland ligger för långt borta och dess absoluta system stöter för öfrigt det konstitutionella England ifrån sig. Faran för ett franskt infall i England är visserligen i verkligheten bögst ringa, och ett sådant skule hastigt föranleda icke Englands, utan Napoleons undergång; å andra sidan skulle icke heller England kunna lemna Preussen någon verksam hjelp, ifall dess härar blefve slagna vid Rhen. Men, som sagdt är, Preussen är det enda land, England för närvarande kan söka, och derföre söker det det, derföre smickrar det Preussens fåfänga och behandlar dess stortyska-och slesvig-holsteinska drömmar med skonsamhet, om icke med förkärlek. Att England för vår skull kunde. förmås till något fientligt steg emöt Tyskland är icke att vänta. Allt hvad der kunde vinnas skulle vara en sådan stämning hos nationen, att Ministeören, för att hålla sig qvar, nödgades göra diplomatiska steg, som skenbart gingo ut på att hjelpa oss, men snart liksom förr skulle föra oss ur askan i elden. Hvad Ryssland angår, så ligga dess hufvudplaner åt helt annat håll, och det skulle icke göra något, som kunde hindra dem. Kunde det för Danmarks uppoffring köpa sig Konstantinopel eller blott Donaufurstendömena, så gör dess omättliga utvidgningspolitik det utan vidare omständigheter. I hvarje fall är den danska frågan både mycket för ringa attförmå Ryssland tillnågon särskild uppoffring, och dess ärfda politik, som under den sednast förflutna tiden utöfvat en stark tryckning på våra inre förhållanden, och som svårligen skulle kunna försonas med vår nuvarande författning, måste också ingiva oss betänkligheter mot att stödja oss vid det; vi skulle sannolikt kunna vinna dess beskydd blott under sådana möjligheter och olägenheter, hvarunder äfven Frankrikes beskydd kunde vinnas. Således -återstå blott två stater af 3:dje eller tillsammans af 2:dra rangen, till hvilka vi med trygghet kunna vända oss, derföre att de erkände en nationel medansvarighet, och skulle finna sina dyrbaraste intressen hotade genom vår undergång, nemligen Sverge och Norge. Men skall ett förbund med dem vinnas, så måste det sökas medan de kunnafullkomligt fritt bestämma sig, medan de hafva tid att förbereda sig till att möta kommande faror, medan dessa ännu icke framställa sig så öfverväldigande, att deras statsmän skygga fruktande tillbaka för ansvaret. Vänta vidermed tills Eidern är öfvergången af den preussiska hären, ja, då kunna vi måhända få både diplomatiska bistånd och en massa frivilliga från brödrarikena; men vi få intet förbund. Är nu kungamötet ett tecken, att de respektive regeringarne tänka på en närmare sammaunslutning mellan staterna. Ty värr måste vi besvara frågan tv.flande. Vi tro, att våra egna statsmäns sinnen äro mest vända till hvad som genast för ögonblicket kan vara att göra, på att vinna.uppskof och finna utvägar tills vidare; vitro, att de i allmänhet älska att segla med små segel; att de föredraga att gifva efter så mycket och så länge som möjligt framför att sätta sig på en bestämd fot, i fall denna kan synas farlig; vi tro, att, om de än långt för detta sagt sig sje fva allt det föregående, och om deras tankar och förhoppningar än möjligen kunna gå i någon annan riktning än den angifna, så hafva de likväl hvarken handlat eller tänkt på att handla till verkligt betryggande af vår järmaste framtid. Och å andra sidan bafva vi vissa skäl att tro, det H. M. konung Carl den 15:s nuvarande regering, och synnerligen dess ledare grefve Manderström, icke är stämd för något närmare förhållande till Danmark, ja måhända är mindre gynsamt stämd för vårt fädernesland än för dess fiende Preussen. Det har varit oss mycket svårt ätt uttala denna förmodan, både derföre att vi kunna synas vilja derigenom väcka tvifvel om de person liga känslor och önskningar konung Carl sjelf uttalat varit uppriktiga och allvarlist menade — hvilket ingalunda är vår afsigt — och derföre atf viväl veta, att våra politiska motståndare, som önska draga vårt fädernesland ofver till motsatta sidan, skola tillgodogöra sig ett sådant medgifvande. Men då den preussiska regeringens organer redan längesedan hovera sig öfver die veränderte Stimmung des iäbrigen Skandinaviens gegen die dänische Wirthschafw, och öfver att Sverge uppfattar Slesvigs förhållande på samma sätt som Preussen; då man utgifver det för fast gewiss, das man fir dänisches Unrecht nicht zum zweiten Male in diplomatische odtr miJitairisebe Action treten wird; när man råder Preussen att söka en särskildt öfverenskommelse eller ett särskildt förbund med Sverge under öfvertygelse, att detta icke skulle vara svårt att sätta i verket — då kunna vi likväl omöjligen undandraga oss från en undersökring, om grefve Manderströms politik verkligen gifver anledning till en sådan förhoppning och å vår sida en motsvarande farhåga, e!ler undanbålla våra läsare den i alla bändelser delvisa bekräftelse derpå, som vitro oss. bafva funnit. a . Vi helsade på sin tid grefve Manderströms ntnämning till svensk-norsk utrikesminister med, glädje, derföre att vi efter allt bvad vi hört om honom måste antaga, att han skulle vara en af Sverges skickligaste, mest erfarna och öfvade statsmän, samt trodde, att ban trofast skulle fortsätta den konungs politik, under hvars ögon han ett halft tjog år bade arbetat tills han afgick såsom sändebud till Wien och Paris. Men antingen nu grefve Manderström Jemnade sin ställning såsom konung Oscars kabinettssekreterare derföre att han icke var nig med honom under sista perioden af hans utrikes politik, i nörmandet till vestmakterna 18355-och till Danmark 1857, eller ban på