hästar för 14,000 francs. Deras materiella värde uppgick ej till mer än 3—600 francs stycket. Och en af Victor Emanuels egna adjutanter har i dessa dagar afgått för att taga tjenst i den store pariigängarens armå. Garibaldi är här all vänt älskad, värderad och beundrad. Hans ställning till de styrande är egen. Han vänder sig nemligen aldrig till den allrådand: ministern, utan ständigt till konungen personligen, med hvilken han fortfarande står på den förtroligaste fot. Såsom ett prof-på buru man här betraktar Neapel och påfven, samt med hvilkea skoningslös djerfhet man utan ringaste farhåga för någon. censur vågar blotta dessa potentaters svagheter och lyten, vill jag nämna något litet om ett lustspel, som nu gifves på en af de mindre teatrarne, och som har till titel La Gangrena di Franceschino o VAmputazione e la morte; Styckets hufvudperson, Franceschino (konungen af Neapel), som lider af en obotlig kallbrand i ena benet, eger till tröst i sinä bekymmer ej minåre äs 4 rådgifvare, tvenne medicinska och tvenne husråd. Såväl de båda doktorerna, en fransk och en enge sk, som ock hans hushållerska (Neapel) råda ifrigt till amputation. Men den fjerde, hans onkel; en prest (påfven) öfvertalar honom att lura de tre öfriga. Systerdottern, den sköna Cicilia (Sicilien), har mycket ledsamt i morbroderns hus och afvaktar otåligt sin älskare, den tappre capitano Giuseppe: Då denne omsider inträdde, maskerad till fullkomlig likhet med Garibaldi, genljudade salen af bravorop innan han ännu hunnitl yttra ett ord... Upplösningen är lätt att gissa. Franceschino tvingas till att underkasta sig en amputätion, som har döden till följd. Den franske och den engelske läkaren godkänna Cicilias förlofning med kaptenen, som kommenderar tvenne bland sina soldater att hålla vakt om den gamle presten, så att denne ej kan komma undan hvarken till töger eller till venster. De många allusionerna i stycket, . den verve och ledighet, hvarmed det spelas,. komma troligen att länge hålla det uppe på scenen. : Hvad som emellertid fortfarande anses utgöra den största stötestenen på Italiens vig till enhet och sjelfständighet är Kyrkostaten. Förhållandet till Rom är ock det som i närvaraude ögonblick förorsakar regeringen de mesta bekymren. Anledningarne till förvecklingarne äro af mångabanda art. En bland dessa är den synbara och sega ovilja, hvarmed det högre presterskapet betraktar icke blott Romagnas annezion, utan ock hela det nuvarande Piemont i alla dess inre förhållanden. Så hade t. ex. erkebiskopen af Pisa, kardinal Cursi, förbjudit firandet af piemontesiska grundlagens, den s. k. statutons årsfest. Nu är denna statuto för hvarje piemontesare det som jemte hans Victor Emavuel utgör det käraste på jorden. Till en början sökte regeringen på saktmodets och öf:ertalandets väg förmå den envise, nära 80-årige prelaten till eftergifvenhet. Under konungens resa i Toscana bemidade man sig på flera sätt att närma honom till hofvet; allt var förgäfves. Efter konnngens återkomst till Turin inbjöd man erkebiskopen att infinna sig der till en vänlig underbandling. Han vä-lj grade att hörsamma uppmaningen. Trött slutligen vid allt detta, skred man omsider till allvarsammare åtgärder. En karabinierkapten afsändes till Pisa med order att föra kardinalen till hufvudstaden. Detta verkställdes, men på det höfligaste sätt och med alla de ärebetygelser man ansåg sig skyldig hans värdighet. Anländ till Turin, der han hoppades få spela rollen af fånge och martyr, möttes han i stället redan vid bangården af en hofvagn med order att föra honom till hvilket logis i staden han behagade. Efter att ha valt ett prestherberge, uppmanades han på det vänligaste att infinna sig hos justitieministern Cassilis till ett samtal. Samma envisa vägran. Ditförd, vägrade han ihärdigt att ingå i något svaromål, utan bemötte ministerns alla frågor med ett styfsint IVon possorispondere. Nu var det omsider slut med regeringens tålamod, och man beslöt skrida till mera genomgripande mått och steg: Då sardinska lagen i likhet med Code Napoleon medgifver en vida kortare och strängare procedur med presterna än de toscanska lagarne, så har nu regeringen för kammaren framlagt en proposition att införa sardinska lagen i Toscana. Den man, som för närvarande: har högsta ledningen af Nord-Italiens angelägenheter, har sjelf sagt mig, att, med all aktning för Toscanas stora minnen och under medgifvande att åtskilligt i den toscanska lagstiftningen förtjente upptagas i den sardinska, enhet likväl nu vore bögligen af nöden, samt att det ej kunde bli fråga om inågon egentlig autonomi för Toscana. Emellertid har så väl denna arrestering, som ock andra af mindre betydande prester, väckt en viss uppmärksamhet och oro hos en befol.ning, som med sin starka natioralitetsk förenar ett icke ringa mått af bigotteri, Äfven inom de högre samhällskretsarne har sådant gifvit sig tillkänna; och mer än cn person inom konungens mil tära hof har redan lemnat sin plats på grund af religiösa betänkligheter. Hvad den inre ställningen oc partierna angår, så finner man det politiska lifvet här nästan uteslutande sammanträngdt inom deputeradekammaren. Senaten spelar h obetydliga roll som: de flesta s. k. öfre kammare, och detta så mycket mer som dess alla medlemmar utses af konungen och sålunda egentligen ej representera annat än ett af regeringen dem lemnadt förtroende. Emellertid finner man bland senatorerna åtskilliga ryktbarheter, dessa särorika gubbar,, som drottning Kristina brukade kalla sina förmyndare; Manzoni t. ex., men som tyvärr af sjuklighet förhindrats att ännu intaga sin plats; den gamle markisen dAzeglio, här kallad dAzeglic alle scuole, för sina outtröttliga bemödander om folkundervisningen, m, 1, Partierna inom deputeradekammaren inskränka sig numera. sedan den yttersta högern nästan försvunnit och ej räknar flera ledamöter än grefve Revel eo RR RR. a RR oc år