qvarter,. plundrat dem, .våldfört sig.på qvinnorna och slutligen tändt eld på husen. Iett magasin hade de kommit öfver en hop spanmål, hvilken de sålde för mycket lågt pris åt dem, som bade lust att begagna sig af sina grannars olycka. De hade öppnat en formlig marknad. När i anledning häraf föreställningar gjordes bos befälhafvande generalen, ursäktade han sig först med att oordningarne hade skett i första hettan, och förnekade helt och hållet andra saker, men slutligen måste neapolitanarne sjelfve medgifva att-de utländska trupperna vore ett dåligt följe. — Förutnämnde Bosco, en af deras chefer, sade sjelf att de vore en röfvarehop som ej kunde hållas i styr. Detta är ganska naturligt, ty de fingo från början uppmuntran till att plundra, och deras våldsgerningar snarare gillades än bestraffades. Det behöfves bara att man en enda dag behandlar kroater på det sättet för att:de skola bli omöjliga att sedan hejda. De slåss för plundringens skull. Det råder uppenbarligen stor ovilja mellan de neapolitanska trupperna och deras officerare samf dessa kondottierer, och om de förra ej sjelfva voro rädda skulle de utan tvifvel vara de första att börja strid med de sednare. Plundringsbegäret har emellertid sin nytta med sig, för sicilianska saken, ty om det kommer till strid igen, skola dessasammanrafsade hopar snart sprida sig för att röfva. — Äfven. den bättre delen af schweizarne tyckes hafva afsmak för sina kamrater, och omkring 100 ha erbjudit sig att gå öfver, om de få bra betaldt. Man får se om de härom började underhandlingarne leda till något resultat. Den af Garibaldi med anledning af vapenhvilan utfärdade proklamamtionen är af följande lydelse: Sicilianare! Fienden har föreslagit oss en vapenhvila, som jag icke ansett lämpligt att afslå, uti ett högsinnadt krig sådant som det vi utkämpa. De dödas begrafvande, de sårades vårdande, med få ord allt, som bjudes af menskligheten, har städse respekterats af de tappra italienska soldaterna. Äfven de sårade neapolitanarne äro våra bröder, fastän de handlat med grym fiendtlighet mot oss, och ännu befinna sig uti de politiska villfarelsernas mörker. Men det dröjer ej länge, förr än den höjda nationalfanan skall förmå dem att öka den italienska härens leder och på det de i konventionen stipulerade vilkor må blifva strängt -och på ett oss värdigt sätt uppfyllda, offentliggöra vi följande: (Här följa . stilleståndsvilkoren undertecknade af Garibaldis statssekreterare, Francesco Crispi och general Lanza, och stipulerande hufvudsakligen: att familjernas och de sårades inskeppande skulle få ske obehindradt, och båda parterna ega att alla timmar på dygnet förse sig med lifsmedel, samt att ångarne Morto och Rivasa skulle utvexlas mot första sfverstelöjtnanten och en annan officer.) Den I Juni utfärdade Garibaldi följande oroklamation: Sicilianare! Nästan alltid följer storm efter vindtilla. Så måste äfven vi bereda oss på stormen, så änge det utstakade målet ännu ej är uppnådt. Naionalsakens ställning. är glänsande. Segern var säser från det ögonblick, då ett högsinnadt folk med örakt tillbakavisade förnedrande anbud ech beslöt utt segra eller dö. Ja, vår ställning blifver bättre ned hvarje ögonblick. Men detta får ej afhålla oss från att göra vår pligt och sörja för den heliga sakens seger. Derföre anskaffen vapen och rusten eder! Slipen svärdet samt uppbjuden alla medel -ill anfall ch försvar! Till entusiasm och evvivarop hafva vi id nog, sedan landet är rensopadt från fiender. skaffen vapen och väpnen eder! Den, som under lessa tre: dagar ej söker förse sig med vapen; är en örrädare eller en pultron; men det folk, som kämjar bland fuinerna utaf deras af fienden förstörda mus för friheten samt för hustrurs och barns frihet ch lif, kan hvarken vara pultron eller förrädare. Palermo den 1 Juni. G. Garibaldi.