till den segerbana :som gjorde öfre Italien till hvad det nu är; det syntes vara ett godt omen! för dagen. Staden var redan tidigt i-rörelse. Den första blicken ut på gatan var ej uppmantrande. En ordentlig utvandring tycktes vara å färde; massor al qvinnor, och barn, åtföljda af mån som buro några husgerådssaker och litet proviant, tog sin väg öfver barrikaderna. Orderna lydde att ej låta nåra andra än qvinnor och barn passera, hvilka det var bäst att vara af med när kampen och sannolikt äfven bombardementet skulle börja på nytt. 2 Det varde, hvilka qvarstannati husen, som lidit mest vid det barbariska bombardementet, och det skulle ha varit grymt att utsätta dem för ett nytt, ännu häftigare. Men denna utvandring var endast möjlig för de mera bemedlade klasserna, hvilka kunde medföra nattsäckar fyllda af dollars och.betala för sin beqvämlighet ombord -på handelsfartygen, eller lyckas få plats på örlogsskeppen. Amiralen hade befallt, att hvar och en, som komme, skulle mottagas. De öfriga eskaderbefälbafvarne följde hans exempel, och resulta tet blef, att alla skeppen yoro öfverfyllda före Åkl. 2, vid hvilken tid de flesta af dem, som JT önskade draga bort, hade blifvit undanskaftade. Frågan var nu blott: skulle de stadsinnevånare, som qvarstannat, verkligen strida? Prester och munkar, hvilka nästan utan undantag visa sig såsom sanna patrioter, genomtåga gatorna, bärande korset framför sig och uppmuntrande folket att förtrösta på försynen och strida för lif och gods. De särskilda trupperna hade intagit sina positioner och alla syntes så redo och beslutsamma, att om signalen i detta ögonblick blifvit gifven, skulle resultatet icke ha varit tvifvelaktigt. Men medan detta tilldrog sig utomhus, hade en förändring. redan försiggått i pretorial-palatset. Lanza hade tidigt på morgonen skickat en parlamentär, begärande en eskort för general Letizia, som önskade en sammankomst med general Garibaldi kl. 10 f. m. Det var intet tvifvel derom, att fråga var om ett nytt vapenstillestånd. Jag råkade befinna mig i rummet då Letizia anlände. Han talade nu i en helt annan ton än den han hade fört dagen förut, och man kan icke tänka sig någonting vänligare och höfligare än det sätt, hvarpå han framförde sin begäran. Han sökte ådagalägga huru omöjligt det var att nedföra alla de sårade till kl. 12, och huru ändamålet med vapenhvilan sålunda förfelades. Han begärde först en vapenlvila på obestämd tid, ) uttryckande den förhoppning, att all ytterli-Å gare strid skulle blifva förebygd. Vapenhvi-Å lan på obestämd tid blef icke bifallen, utan föreslogs först en dags förlängning, hvilketl: ansågs icke vara tillräckligt, och slutligen kom J: man öfverens om tre dagar. Så fort Letizia hade begifvit sig af, gafs order att ej börja anfallet vid middagstiden. Sinnesstämningen i staden hade nu blifvit så lifvad, att folket allmänt var emot: vapenstilleståndets förlängning, som man ansåg endast gynnande för neapolitanarne. De kunde under tiden föra undan sina sårade, förse sig med proviant och erhälla förstärkningar från Neapel. Ingen tycktes se andra sidan af saken, nemligen att den nationella hären också skulle draga fördelar af öfverenskommelsen. Just under sammankomsten ånlände ett bref från Cagliari af den 28 med underrättelse, att en ångfartygsexpedition var på vägen med 100 utvalda alpjigare, vapen för 2000 man, en-betydlig mängd ammunition och andra krigsförnödenheter, samt att den skulle vara utanför kusten den 31. Detta var en förstärkning att icke förakta, och myndigheterna i trakten af Castellamare underrättades genast att de skulle passa på och skaffa i land denna materiel. -Derjemte vanns tid att få till sig de kanoner, som qvarlemnats i Corleone. Man torde erinra sig att det var afsändandet. af kanonerna med -omkring 100 man, som hade ledt neapolitanarne på villspår och sålunda bidragit till Palermos eröfring. De voro beordrade att icke retirera längre än till San Giuliano. I följd af vägens oländighet och måhända försumlighet hos manskapet, återkommo kanonerna ej så fört som de bordt, och två måste qvarlemnas, af hvilka den ena var eröfrad vid Calatafimi. Skadan är ej stor, ty vid en gatustrid i Palermo kan föga uträttas med kanoner; och för denna stads intagande hade förlusten af alla kanonerna ej vårit för högt pris. Utom att kanonerna återfingos, kunde skarorna från det inre af landet ankomma under de tre dagarna och förstärka armen med några tusen man. Somliga af dem befinna sig redan i queuen af de kolonner, som i går ankommo åt Termini-sidan. Ännu vigtigare är att tre dagars respit gifver demoralisationen tid att sprida sig både bland de neapolitanska trupperna och de utländska legoknektarne. Tre af de neapolitanska regementena — det 6:te, 8:de och 10:de — brde sedan-flera månader visat sådana symptomer till missnöje och insubbrdination, att man hade måst helt och bållet upplösa och reorganisera dem. De senaste gatustriderna, i hvilka de hade lidit mest, voro just ej egnade att befästa disciplinens band och sätta dem i en bättre stämning. Dessutom är det ett annat förhållande med dessa soldater än med Compagni dArmiy; eller den inhemska polisen. Denna vet-att den ej har någon misskund att vänta, men deremot hyser folket icke hat till soldaterna. Redan i dag ba många af dem varit ute i staden, somliga af dem ha. gått öfver helt och hållet, andra ha kommit för att fraternisera, alla ha varit ifriga att få se Garibaldi och kyssa hans händer. Flere af de sicilianska officerarne ha kommit för att besöka sina i staden boende familjer, och blott få återvände; äfven desse blifva nyttigare å andra sidan än om: de bade stannat hos oss. Jag såg sjelf en: kapten kyssa Garibaldis händer och med tårar i ögonen bedja honom att hindra blodsutgjutelse mellan italienska bröder samt lofvade att sjelf å sin sida göra allt hvad han kunde för att förmå sitt: manskap till detsamma. PAT RIE. LEN. VRETA SÖ CC Dt 0 ST ke de Jen frö rå ES fö TR Vt ET SÄG JR ft ft ERNER RN od nn