om jernvagsanlaggningarne Iann val foga lampnug då jernvägarnes längd icke utgjorde en procent väglängden i landet. Beträdde man en gång den: utskottet antydda väg, visste ingen hvar det skull stanna, och tal. ansåg det derföre gaoska vådligt a antaga den i första punkten af betänkandet uppstä då princip om hela skjutsningsbesvärets öfverlåtand på staten; ty vore detta steg en gång uttaget, vor någon återgång sedermera icke möjlig. Tal. trodd att man gerna kunde till jordegarn3 återbära d skjutsfärdspenningar, med hvilka de förmenades h friköpt sig från skjutsskyldigheten; summan skulle på långt när gå upp emot det belopp, som nu ifrå gasattes att staten skulle utgifva. Och måste tal innan han slöt, erinra derom, att till och med en a de ledamöter. af bondeståndet, som sutto i skjuts komiten — framlidne Petter Jönsson i Träslända — uttryckligen reserverat sig emot en fördelning p samtliga hemman af den 3örda som hvilade på d nuvarande -skjutsskyldige. Tal. fortfor att yrka af slag. Hr Hjerta erkände, att skjutsningsskyldigheten va rit tryckande och orättvis för allmogen, men fruk tade att man genom dess fullkomliga aflyftande frå: jordbruket och öfvertagande af staten skulle komm till en öfverdrift å andra sidan, utan att kunna pi något sätt beräkna hvar det skall stanna i utgifter vid de nu ifrågasatta 600,000 rdr kommer det, enlig hans öfvertygelse, visst icke att stanna. Att stän derna beviljat Så många millioner till jernvägar, at skötas för statens räkning, kunde han icke, såsom h Lallerstedt, finna utgöra något skäl att lika oförsig tigt öka dessa uppoffringar för den allmänna skjut sens öfvertagande. Man berde icke alldeles förbise att de skjutsånde väl hafva någon förmån af skjuts legans efterhand skedda förhöjning; men det beslut hvartill mån nu kommit, vore en bekräftelse på de kända ordspråket: Vappetit vient en mangeant. Vill man undersöka saken i sin grund, så visade det sig att skjutsväsendet hittills utgjort ett privilegium åt d resande på jordbrukarens bekostnad; detta borde ändras men genom det nu tillstyrkta beslutet vore man blott på vägen att öfverflytta tyngden af detta privilegium frår jordbrukarne på staten, och detta är ej heller alldele: billigt. Hvarföre skall icke betalningen för att f? sin person transporterad betraktas likasom forlönel för att få varor transporterade; nemligen så, att den som åtager sig arbetet, skall njuta ersättning åf ar betsgifvaren, d. v. s. af den som åker. Detta har man aldrig velat fullt erkänna, och derutiligger just svårigheten att lösa problemet, ty annars skulle det ingålunda felas de som ville skutsa, lika litet som det felas forbönder, hvilka kommå in till städerna för att höra efter om något är att forsla, mot den betalning, som kan öfverenskommas. Hr Hjerta trodde för öfrigt, att en ganska stor del af olägenheterna vid skjutsen hade kommit deraf, att auktoriteterna aldrig hade vidtagit några verksamma åtgärder för att vidmakthålla den författning, som bjuder, att resande ej har rättighet att åka mer än 1 mil på 1, timma. Det händer ej sällan, att förbud för hela dygn expedieras med beräkning af en mils färd i timman, till och med uppehållen inberäknade, och äfven sådana beställningar äro gästgifvarne vid böter ålagda att expediera -utan anmärkning. Huru bondens hästar medfaras höstoch vårtid på våra landsvägar med en sådan färd, vet man väl. Det är detta bruk, som gör hästen efter ett par mils skjutsning och återfärden obegagnelig stundom för flera dagar efteråt, om han ej skall blifva förderfvad, och deruti ligger således en stor del af bördan. Talaren ville fördenskukll, att denna författning iförsta rummet skulle strängare yvidmakthållas, särdeles som man ej åker fortare i andra länder än 1 sv. mil på 1y, timma; äfvensom att skjutslegan kunde lämpas olika och betalningen höjas å sådana orter, der en stark skjutsning ökar svårigheterna, likasom det nu sker från Stockholm och några andra orter. Det syntes ock tjenligt, om staten till en början gjorde ett försök i smått, att skjutsa på en eller två vägar; men ett oinskränkt antagande af den princip utskottet tillstyrkt, fruktade han och yrkade afslag derå. Hr Rudling ansåg, att sedan ständerna vid åtsskilliga tillfällen erkänt, att skjutsningsbesväret vore en tryckande börda, borde :man väl göra allt för att lätta densamma, om man ock ej kunde hoppas att det föreliggande förslaget skulle nu blifva antaget. Yrkade derföre återremiss, på det att utsköttet måtte blifva i tillfälle att föreslå de lindringar, hvilka nu kunde ega rum, och ville han såsom sådana påpeka; att de restryskjutsskyldige befriades från att fortskaffa paketoch shällposter, som i stället borde fortskaffas genom betihg, attskjntslegan borde förhöjas till åtminstone 1 rår 50 öre milen öch att blott ett visst antal hästar om dagen borde utgå och de öfriga anskaffas genom beting. Hr Staaff gillade hufvudsakligen de grunder, på hvilka utskottets betänkande vore fotadt och instämde för öfrigt med hr Lallerstedt, yrkande att betänkandet måtte återremitteras på det i öfvervägande måtte tagas om ej genom något bidrag tills vidare från de skjutsskyldiges sida reformens genomförande må kunna underlättas. Hr Rydin upptog till vederläggning åtskilliga inkast af reformens motståndare och vidhöll sitt yrkande om återremiss. Hr Lindeström instämde med hrr Wallenberg och Renström samt yrkade afslaz derföre att den föreslagna åtgärden skulle blottställa staten för aldeles oberäkneliga utgifter. Tal, vore: nemligen öfverygad, att kostraden ej skulle stanna vid 600,000 rdr, utan uppgå till en, möjligen två millioner. Slöt sig för öfrigt hufvudsakligen till hvad hr Fålireus i fin reservation anfört, dock utan att instämma i hans yrkande om skjutslegans förhöjning. å Hr Lallerstedt fann det betecknande att två af motståndarne till utskottets förslag hemtat stöd för sina åsigter från den konservativa sidan, der de eljest icke taga sina ingifvelser. Den ene, hr Wallenberg, har åberopat ett af aflidne Petter Jönsson i Träslända inom skjulskomitån afgitvet yttrande; men hvad den värde talaren deraf uppläst hörer icke till saken. Lämpligast hade varit att anföra början at berörde yttrande, hvaruti yrkas, att staten bör öfvertaga skjutsbesväret. Den auktoritet, till hvilken representanten från Sundsvall syntes sätta såstor tillit kunde således icke med rågot skäl af honom åbero pas. Hr Hjerta hade understödt hr Fåhrei reser vation. Tal. hyste stor aktning för hr Fåhreus och de förtjenster han på andra vägar inlagt, men fann dock hans reservation: emot utskottets betänkande i förevarande fråga icke förtjena mycket afseende. Hr Fåhreus motsatte sig skjutslegars förhöjning, eme dan det skulle betunga kommunikationen och sådant skulle vara stridende mot en af nationalekonomiens enklaste satser. Den allra enklaste satsen i nationalekonomien vore dock den, att hvar sak skall betala: med tulla värdet och ingen tvingas att tillhandahålla något för underpris: Hr Fåhreus hade uppgjort en beräkning på hvad de afgifter, som skulk drabba nu icke skjutsskyldiga samhällsklasser, on skjutsbesväret skulle af staten utan ersättning erläggas. Talaren ville omvända denna beräkning och dermed visa att de jordbrukare, som äro skyldiga att skjutsa landets öfriga invånare när de ville göra re sor inom landet, i sjelfva verket för de :sednare drag: en börda, uppgående för olika klasser till de af h Fåhreus uppgifna belopp. Sådana beräkningar, son dem hr Fåhreus nu uppgjort, hade kunnat göras hvarje gång det varit fråga om tullsatsers borttagande eler nedsätning af dem; men tal. räknad det reservanten till förtjenst, att han vid dessa till fällen icke fästat afseende vid invändningar af såda: beskaffenhet. Meningarne om det otillfredsställand: i 1844 års reglering, byarigenom skjutsentreprenade infördes, äro så litet delade, att tål. icke ånsåg nt digt att uppehålla sig vid hvad hr Fåhrius Sttra: för att ådagalägga det förträffliga i denna reglering,