ORG ri Ar ar ie Väg led MR ett ne a Nn a neapolitanarre, tågade han illbaka till Piana och skickade sitt artilleri ännu längre bort, medan han sjelf med sin utvalda skara åter tog vägen öfver bergen, och -under det att neapolitanarne följde hans spår till Piara, anlände han i går på morgonen till Misilmeri på stora vägen till Catania, der ban stämt möte med alla anförarne eller kaptenerna på den sidan om berget. Jag var uiledsen på ovissa rykten, hvilka dessutom. kunde inhemtas endast i staden och som skulle lemna edra läsare i okunnighet om sakernas verkliga tillstånd. Då jag till på köpet något litet kände till den tappre generalens taktik, drog jag starka misstankar, att någonting var i görningen, hvilket bättre kunde ses utanför än inuti staden; jag beslöt derföre försöka komma dit ut. Några engelska och amerikanska officerare hade varit ur staden och besökt en af kaptenerna, La Maza, en populär man här på orten; jag ville således också göra ett försök. Några vänner i staden gåfvo mig anvisning på vägen, och jag begaf mig af i en vagn, tillhörig en af dem. Vägen till Messina, som har Marina och Villa Giulia till utgångspunkter, följer sjöstranden till Abate, der den förenar sig med stora vägen till Misilmeri och Catania. Man rådde mig att följa den sistnämnda, såsom minst oroad af soldater. Hvad neapolitanarne, med sitt förtroende till sin flotta och bedragna af Geribaldis krigsputs, fästat föga uppmärksamhet vid denna väg och sydöstra sidan i allmänhet! Två skildtvakter vid hörnet af Villa Giulia och en förpost af ett tjog soldater litet längre bort i octroibyggningen var allt hvad som fanns i stadens närhet. Hus ligga här kringströdda ett stycke framåt ända till en bro, som går öfver en liten ström, vid namn Orveto, hvilken flyter ut i hafvet omkring en fjerdedels mil längre bort. Långs förbi alla dessa hus var det en kedja af vakter, och i närheten af bron en postering af omkring 80 man; hvarifrån vakterna utsändes. Jag passerade dem utan. några frågor och var sedan fri, De neapolitanska ångfartygen håde kryssat omkring hvarje dag utmed denna kust; någon nödvändighet till ytterligare försigtig etsmått förefanns således ej. Jag åkte framåt temligen fort med mina båda kalabre. siska hästar och for förbi några amerikanska officerare, hvilka sannolikt voro på väg till Solento. Vid sjelfva stadsportarne hade befokningen förenat sig om insurrektionen, men det fanns ett slags neutralt område mellan dem båda, hvilket slutade vid en by på andra sidan om Abate, hvars namn jag ej kan erinra mig. Om de kungliga trupperna voro bekymmerlösa, så voro insurgenterna det deremot ej, och vid ankomsten till byn bad mig en a? deras beväpnade män att få bli min vägvisare, hvilket kom mig synnerligen väl till pass. Då vi åkte genom byn, rusade folket fram och begärde vapen, dervid försökande kyssa mina händer. De voro alla villiga att deltaga i insurrektionen, men hade inga vapen, hvilket ej hindrade dem att: höja lefverop för Italien, Victor Emanuel och Garibaldi. Vi måste sätta af i galopp, för attej uppehållas vid hvarje steg. En -halftimmas färd på en lindrigt rluttande väg, med en vacker dal nedan för och ett präktigt bergsceneri i fonden, förde mig till staden Misilmeri, -en liten, eländig håla utan någonting märkligt. Vid en liten öppen plats, öfver hvilken jag åkte, hade på ena sidan komitn, som utgör ett slags provisionel styrelse, samt å den andra ofvanför några trätrappsteg chefen för Garibaldis stab i allsköns enkelhet slagit upp sitt residens. Öfverste Sirtori höll jast på att gifva två unga amerikanska officerare från Förenta staternas ångfartyg Iroquois pass, utan hvilket ingen tilläts inträde i lägret. Som han derjemte gifvit dem en officer till vägvisare, förenade jag mig med dem, och vi började streta af uppföre till Gebel Rosso och passet vid Mezzagna. Vi hade snart lemnat bakom oss de få sista husen och på venster hand ruinerna: efter det feodala slottet, hvars hvita kalkmurar i en viss grad påminde om ett skelett. Marken rundt omkring var planterad med olivträd, vinrankor och åtskilliga sädesslag, hvilla alla växte ytterst frodigt, oaktadt markens steniga beskaffenhet. Generalen hade uppslagit sitt läger på en temligen vidsträckt plan strax ofvanför ruinerna, med utsigt å den ena sidan öfver slätten och den -bergsrygg, som slutar vid Cape Zaffarana, medan å andra sidan spetsarne af Gebel Rosso samt ezzagnapasset voro synliga tvärs öfver en inskärning i marken, ganska mycket liknande en slocknad krater och nu till en del fylld med vatten, till följd af det ymniga regn, som fallit under de sednare dagarne. Det var en panorama så beskaftad, att den helt naturligen manar att der slå upp sitt tält — förutsatt nemligen att man har något. Ordet ti t är utplånadt ur Garibaldis militärordbok. En populär general måste likväl understundom gifva efter för sina soldater, och han kunde följaktligen icke hindra dem från att i marken nedsticka fyra af de lansar, med hvilka de skaror; som ej hafva musköter, äro beväpnade; och att. öfver dem utbreda en filt. Under tältet såg man guacho-sadeln placerad såsom kudde och en svart fårskinsfäll såsom bädd. För alla andra fann3 der olivträdens skugga och fullt upp med stenar till höfvudgärd, och törhända för hvar tionde man en kappa eller en filt. Rundt omkring voro hästarne bundna. Generalen sjelf var icke tillstädes då vi anlände. Han hade begifvit sig bort på ett af sina morgonströftåg, men framför hans tält voro samlade alla hans trogna följeslagare — öfverste Turr, ungraren, ehuru ännu lidande af ett skottsår i armen, som han erhöll under: förlidet års fälttåg, likväl alltid redo der fara är å färde; öfverste Bixio, också en trogen följeslagare och frejdad officer vid Cacciatori delie Alpi; öfverste Carini, den tappraste af sicilianare, äfvenledes officer vid nämnde kår, jemte ett antal andra, alla tappra liksom han, och bland dem Garibaldis unge son, mei ett skottsär i handlofven. erhållet vid Calatafimi. samt Da