JOSEF GARIBALDIS MEMOIRER), utgifna af ALEXANDRE DUMAS. Då Ramorino ej såg den kolonn anlända, som skulle förena sig med honom, företog han sig att följa sjöstranden utefter, i stället för att begifva sig till San Juliano. Man marscherade länge, utan att veta hvart; ingen kände generalens afsigter; det var mycket kallt, vägarne voio eländiga. Utom några polackar bestod kolonnen af italienska frivilliga, som brunno af otålighet att få strida, men lätt tröttnade upp af vägens längd och svårigheter. Den italienska fanan tågade genom några fattiga byar; ingen vänlig röst helsade henne; man mötte på vägen endast nyfikna eller likgiltiga. Uttröttad af dessa långvariga mödor, följde Mazzini, som utbytt pennan mot svärdet, kolonnen; plågad af en brännande feber, halfdöd, släpade han sig fram utåt den svåra vägen, med smärtan afmålad i sitt ansigte. Flera gånger hade han redan frågat Ramorino om haas planer och hvart kosan ställdes, men hvarje gång hade generalens svar illa tillfredsstäl:t honom. Man anlände till Carra, och man stannade der öfver natten; Mazzini betraktade honom med dystra och misstänksamma blickar. Plötsligen utropade han med sin klangfulla röst, hvilken blifvit ännu mera vibrerande af febern: Det är ej på denna väg vi kunna hoppas möta fienden. Vi måste dit, der vi kunna aflägga våra prof. Om segern är omöjlig, så visom Italien åtminstone att vi, förstå att, dö Hvarken tid eller tillfälle till onyttiga vågspel skola någonsin tryta oss, svarade generalen, och jag skulle betrakta såsom ett brott, ?) Se A. B. n:o 130, 132 och 133,