hu med tiden skulle kunna bli farlig för oss. Hvad min mor, Rosa Ragiundo, beträffar, så förklarar jag med stolthet, att hon var ett mönster för qvinnor. Visserligen bör hvarje son säga om sin mor hvad jag sagt om min; men ingen kan säga det med större öfvertygulse än jag. En af mitt lifs bitterheter. och ej den minsta, bar varit och skall alltii vara, attjag ej kunnat göra henne lycklig, utan tvärtom fördystrat och spridt sorg öfver hennes sista lefnadsdagar. Gud ensam känner de själsqval, som min äfventyrliga bana förorsakat henne, ty Gud ensam vet huru ofantligt stor hennes ömhet för mig var. Om det finnes någon god böjelse i min själ, förklarar jag högtidligt, att det är af henne jag bekommit den. Hennes englamilda karakter kunde ej underlåta att återspegla sig i mig. År det ej hennes medömkan för olyckan, hennes deltagande för lidandet jag har att tacka för denna djupt rotade kärlek till fäderneslandet, en kärlek, som förvärfvat mig mina olyckliga landsmäns tillgifvenhet och sympati! . Jag är helt säkert ej vidskeplig; emellertid försäkrar jag, att under de förfärligaste förhållanden i mitt lif, då oceanen röt under kölen och mot sidorna på mitt fartyg, som den kastade såsom en spån, då kanonkulorna hveno såsom stormen kring mina öron, då muskötkulorna regnade kring mig såsom en störtskur, såg jag oaflåtligen henne knäböjande, försänkt i bön, liggande vid den Allrahögstes fötter, för att anropa honom för mig, vitt älskade barn; och hvad som skänkte mig detta mod, hvaröfver man stundom förundrat sig, det var öfvertygelsen, att det ej kunde hända mig någon olycka, då en så helig qvinna, en sådan engel bad för mig.