af att ett eller annat decennium efter konfirmationsåret aflägga redogörelse för vår läras enkla grunddrag, sådana som.de förekomma i Luthers lilla katekes, denna den enda af vår kyrkas sya boliska böcker, som är allmänt känd. Vi avmärka endast i förbigående detta sakförhållande, lemnande derhän, i livad mån lexläsningen bidragit dertill, Då detta är förhållandet och vederbörande icke Cragit försorg om att göra allmänheten bekant med dn augsburgiska bekännelsen — måhända erctan den i enlighet med protestantismens grundtanke bör vara norma normata och icke norma normans — utan öfverlåtit åt det fria bibelstudiet, åt läsningen af religiösa skrifter och afhörandet af predikningar etc. att inverka på dess religiösa öfvertygelse, så tyckes det vara både inkonseqvent och stridande mot rättvisa och billlghet att pliktfälla och till fängelsestraff döma dem, som offer förkunna lärosatser, hvilka mot denna bekännelseskrift strida i och för denna sak, synnerligen då det är ingen anledning för hauden att antaga, det förkunnaren är-bekant med innehållet af densamma. Dertill kommer att icke blott bland lekmän, uan äfven iom presterskapet tankarne äro delade angårnde denna bekännelseskrifts ofelbarhet — ja, så delade, att i det sydligaste stiftet b uppträder emot sina tidningsskrifvande cspitulares med betänkligheter mot åtskilliga af artiklar, med förnekande af ö 2 gudomlighet och med påstås;heten af dess förbättrande och fullkomna Och dock göra begge parterna ansprik på att anses ortodoxa! Det må då ifrågas huruvida det ej vore skäl att vederböra led omstol, vid bestämmandet huruvila en evangeliska 1: an eller icke, rådfrågade icke den föga kina, omtvistade augsburgiska bekännelsen, wan i stället Luthers lilla katekes, mot hvars fullkomliga skriftenlighet icke vigtiga tvifvel oss veterligen äro väckta, och som kan betraktas såsom det svenska folkets bekännelseskrift, då den förstnämnda skriften är presternas. Vi ha här ofvan endast betraktat en sida af den nya laz gifves en annan, som är egnad. att väcka lika stora be:irckligheter. Kan det under några förhå n vara öfverensstämmande med evangelii aria, med Hans ord, som sade: Mitt rike är ke af denna verlden, att bens första paragraf, men det. lägga uttalav ist af åsigter, som stå i strid mot kyrkans iira, med verldsliga straff? Rö-I jer det icke -isstroende till den gudomliga sanningens errika kraft? Kan det gagna kyrkan sjeli? Justitiestatsministern uttalade vid rikets siäcders allmänna sammankomst den åsigten, annat sky:ld a Guds omedelbara, och att en ecclesia militans alltid befinner sig ien bättre märkligt :de, då han naturligtvis förorgl. förslaget. Men om det skaa att vara triumferande, huru mycket ska:lisare är det icke då för henne att vara lande? Kyrkohistorien vittnar att villfarelser, som tecknade sig att bli efe:lt ny styrka genom förföljel, då denna alltjemnt fortsatts. igt seglifvade. Äfven i vårt land har haft mången bedröflig erfarenhet af de :ga i att, der icke ett oafvisligt behof det t påkallat, göra irrlärare till martyrer. Och siven om straffbestämmelserna kunde a de religiösa villfarelsersen, och blifvit f nas offen:!: förkunnande, kunde de dock icke hind a att sprda sig i det fördolda. hvilket i dligen är mycket vådligare. Huru m bättre då att låta dem framträda öppet och vederlägga dem med andliga vapen? fn sådan kamp behöfver den gudomliga ngens kämpe icke frukta. I våra brödrariken, der på -sednhare åren en ganska vilst ;ckt religionsfrihet funnits, har man . sett ita bekräftadt. Djunkowskykomp. sökte att utbreda papismens läror bland de norska ijellen, men gjorde ett sorgligt fiasko. Tr propaganc jordmån i rge, om liberalare åsigter gjorde sig gällande i vår religionslagstiftning? Vi ha all amlelnivg att tvifla derpå. Att hermetiskt sluta Ia för katolska missionärer ha; aldrig varit möjligt. Hvem känner icke att dylika, våra !zgar till trots, under många å! haft uppfost gsanstalter i hufvudstaden fö: barn af lutbereka föräldrar? Och detta kommer utan tvifvel att fortfara äfven sedan der nya lagen biifvit gällande. Det gifvos killiga andra punkter i dennz lag, som gra en revision deraf vid näste san måhända att den katolska riksdag ö ird, men då denna artikel redar vuxit till en äräkhad längd, inskränka vi oss till att rka följande i korthet. Utskottet Ia eslagit en väsendtlig förän dring i 5 len första författningen, ithy att det ve!s: fverlemna åt justitiekansleren i stället för tomkapitlen att bestämma nä åtal skulle 3: ställas. . Om denna mening segrat, så I an obestridligen-egt större ga: ranti för at: j åtal skulle väckas i oträngda mål. Att ingen skall efter vederbörandes hö afgöra, huruvida dissenters fi bilda försan:!icgar eller icke, är ett nytt och ganska vådllet prerogativ. I fall de mystiske vederböranden, som man antagit, äro dom kapitlen, så dermed föga vunnet, ty de äro väl, om någon, jäfviga i denna sak. Ma kan icke annat än. djupt beklaga att riket: ständer gifvit det kungliga godtycket och prelaturens inflytande detta nya. spelrum. Dei kommer ju att stå i konungens: makt ätt, genom afslag på alla ansökningar af främmande trosbekännare om rättigheten att bilda församlingar, fakt:skt upphäfva alla dmedgifvanden, som dissenterlager innehåller. Och detta kallar man: religionsfrihet! Dett: förklarar, att doktor Sundberg kunde, på samme gång han biföll det kunhgliga förslaget, tillkännagifva, att han ansåge -religionsfriheter såsom ett ondt. DNR it kyrkan icke behöfver något ställning in: en ecclesia triumphans — ett n skulle finna en tacksammarel