HIN HÅLE I TRUMMAN. Foiksägen af Pehr Thomasson. X Det var i den gatnla Carolinska tiden. Cärl XII med sina käcka bussar var sysselsatt i Polen, der han nyligen roat sig med att sätta en ny konung på tronen, en konung som var honom och svenskarne af själ och hjerta tillgifven, hvarföre de båda monarkerna beslöto att samfäldt angripa den: lede ryssen, som var deras gemensamme fiende. Carl bröt genast napp med sina truppor, och svenskar och polackar tågade i förening in på ryska gränsen. Här blefvo de snart kringhvärfda af en tallös skara, som sökte att hindra deras framfart; men alla måste dock falla eller fly för de svenska svärden. som ljungande flögo fram bland de ryska lederna, der de gjorde en rik och blodig skörd. Snart vågade icke ryssarne att stanna annorstädes än i de djupa skogarn:, der de i något trångt pass försåtligt äfverrumplade sina motståndare, men utan synnerlig framgång, ty kung Carls bussar voro inga män att leka med, hvilket läsaren sjelf kan finna af nedanstående händelse. En solbelyst vinterdag, då löjtnant Stålbrand med hundra man af Dala regemente var stadd på mar ch genom en stor furuskog, kom han plötsligt till -en rymlig slätt, der han för en stund gjorde halt. : Den lilla truppen hade i djup snö och på obanade vägar vandrat fyra långa mil, utan det ringaste uppehåll. Rasttimman var af denna orsak ganska välkommen. -S-sldaterna gjorde med glada känslor ett hurtigt höger om och skyldrade för sin tappre befälhafvare, Ingen gick sedan ett tum ifrån stället. I samma ordning som de marscherat blefvo de stå ende, stödda mot sina långa svärd, utgörande en liten krigarehop, som detvar en stor ögonlust att beskäda. Alla voro stora, resliga karlar, minst tretton qvärter långa och gröflemmade i förhållande derefter. Vid Narva hade de under Stenbock gjort sina första läröspån. De hade