Något om jemnlikhet inför lagen. (Ur Illustrerad Tidning.) De finnas nog som påstå, att denna jemnlikhet, den enda verkliga grunden för ett väl ordnadt samhälle, icke finnes i vårt land, och månne de ha så alldeles orätt i detta sitt påstående? Skulle man icke kunna visa att lagarna, och det rätt ofta, skipas så att man näs an vore färdig att tro demendast vara till för att tillämpas på samhällets lägre och fattigare klas er? Tyvärr kan man ej med nej besvara dessa frågor, ty vi ha för många bevis på motsatsen. Vi skola för korthetens skull inskränka oss till ett enda. För någon tid sedan begingo några gesäller en söndagsafton våld mot personer, som de mötte på vägen utom Danvikstull. De antastade fredliga vandrare, slogo dem och ryckte från dem paraplyer och käppar, dem de sönderbröto. Gesällerna häktades genast och suto veckor, ja månaderi fängelse innan de fingo sin dom, då teras brott icke befanns större än att det kunde försonas med obetydliga börer. Nyligen tilläto sig, såsom likaledes bekant är, åtskilliga gardesofficerare enahanda våldsamheter, antastade och slogo fredligt folk som icke gjort dem det ringaste emot, ryckte schalar af qvinnor; förföljde ända in i åkdonet dem, som dit blifvit burna sanslösa af de slag våldsverkarne nyss förut gifvit dem. Män kan icke undgå att lagföra dem; men häktar man dem? Nej, tvärtom hålles ransakningen med en slapphet, som för hvar och en ligger iöppen dager.. Men det hade icke varit lagligt att häkta dem, invända lagens skipare. Sannt, men var det lagligt att häkta gesällerna? Nej, det var det visserligen inte, svaras det, men om man nu begått en olaglighet en gång, är det derföre sagdt att man ånyo skall begå cn sådan? Visst icke, medgifva vi. Men vi skulle kunna hålla tjugo mot ett, att om några gesäller i afton förnyade uppträdet utom Danvikstull, skulle de i rhorgon afton sitta inom Jås och bom. Har: man icke sett folk af de. lägre klasserna häktas till och med för mindre än så? Var det väl för så längesedan man såg en fjoskig qvinna häktas för det hon, öfvertalad af en spefogel, visade sig i en vidunderlig krinolin på Stockholms gator? Och dylika exempel skulle man till hundradetals kunna -anföra utan att behöfva göra sig skyldig till någon öfverdrift. — De hafva således icke orätt de, som påstå, att lagarna, skoningslösa mot obildade och cbemedlade förbrytare, ofta äro uddlösa mot bildade och bemedlade. Eller skulle kanske bildningen och förmögenheten förminska en handlings straffbarhet? I vår tanke ökas den derigenom i dubbelt mått. Man känner se-. derna; men hånar dem, derföre att maa innebar en bättre samhällsställning eller dra ger en bättre rock. Man känner.1: garna, men trotsar dem; derföre att man kan försona dem med penningar: Således drager man ej ibetänkande att när som helst ge luft åt sitt öfvermod, sitt vilda obändiga lynne. Man våldför och slåss för sitt nöjes skull, liksom man slår sig ned vid ett bord med hummer och ostron. Män utgjuter sin nästas blod och betalar det kanske mera ogeneradt än man idviderar den champagne man druckit. Ea dag år 1858, om vi ej misstaga oss, begaf sig en ung man, ryttmästare vid drottning Victorias hästgarde, medlem af en af Englands äldsta och ädlaste familjer, in i en trädgård, der han förde hvarjehanda oljud och slutligen med sitt ridspö gaf trädgårdsmästaren ett slag öfver ansigtet. Ryttmästaren greps och. häktades på ögonblicket. Förgäfves lade sig hela Londons aristokrati ut för denunge mannen, förgäfves uppbjöd drottningen hela sitt inflytande för att rädda honom, man bjöd guld i högar och gunst till öfverflöd. Men hvarken guld eller gunst bjelpte. Vännen och ättlingen till man vet icke hur många hertigar och lerder afkläddes den lysande sardesuniformen: och påklädes den hemska fångdrägten samt dömdes till tukhus, der hankanske dväljes än. Endast i ett sådantsamhiälle kan man skryta med jemnlikhet inför lagen, —