Garibaldi kunnat samla och vapna ett så be-å tydligt-antal-stridskamrater, har den italienske nationalbjelten redan landstigit på Sici-: lien och slagit de neapolitanska trupperna; : under det diplomatien ville officielt grufva sig öfver, att Garibaldi kunnat landstiga, intågar denne som bäst i Palermo. Inom åtta dagar har han sålunda frigjort ett konungarike. -Om honom kan man med fullt skäl säga: Han kom, han såg, han segrade. Och man kan räkna på. att han icke skall hvila på de redan vunna lagrarne. Garibaldi har tagit ansvaret för expeditionen å helt och hållet på egna skuldror. Det är karakteristiskt, — såsom en tysk tidning anmärker — att han i alla bref, som han skrifvit förr än han : gick ombord, med stor sorgfällighet framhåller, att Victor Emanuel icke var underrättad om företaget. Det beröm, Garibaldi härvid likväl tilldelar konungen, sättet, hvarpå han framställer honom. såsom en af diplomatiska omständigheter fjettrad stor. monark, och antydningarne, att konungen längtar att komma undan det ministeriella diplomatnätet, visa likväl tydligt afsigten att för närvarande afvända hvarje fara från Sardinien, att erbjuda koaungen tillfälle att afskudda sig all ansvarighet och likväl ;skänka honom frukterna af ett segerrikt fälttåg. ; Då vi lyckligtvis icke höra till dem, som af from konsideration för diplomatiens legitima och lojala hokuspokus måste med allvarsam uppsyn föregifva sig tro .på dylika försäkringar: om. Victor Emanuels oskuld, så böra. .virent ut säga, att öfverenskommelsen emellan Victor Emanuel och Garibaldi icke för oss är tvifvelaktig, att efter vår öfvertygelse Garibaldis tåg blef företaget under hemlighetens slöja, snarare blott d-rföre att icke diplömatien skulle genom officiella noter kunna och nödgas förhindra detsamma. På alldeles samma sätt betrakta vi äfven det sätt, hvarpå kabinetterna i Paris och London i all oskuld två sina händer och med allvarsam min gifva Cavour förebråelser. Cavour ingår ganska riktigt på detta spel och tvårlikaledes sina händer i all oskuld. Företaget är derigenom fritt från all: officiell ansvarighet och kan derföre fortgå så mycket ostördare, som det skenbarligen icke finnes något officielt medel att förhindra detsamma. Alla kabinetters stora oskuldstvagning erbjuder likväl Italien den fördel, att makterna icke kunna intervenera. Befrielsekriget förblifver derföre en inre angelägenhet. Österrike, som väl kunde viija ingripa, skall i sin svaghet vara belåtet att blifva derifrån förhindradt af Frankrike, som icke kan låta antasta det oskyldiga Sardinien. Österrike måste gifva sig tillfreds dermed, att tidningsskrifvarnesi Paris lika tappert som wienertidningarne smäda sjöröfvaren Garibaldi. Engelsmännen känna så litet till något krig, att ett engelskt krigsskepp. märkvärdigt nog befinner sig rakt i skottlinien för en neapolitansk fregatt. och i all oskuld förhindrar denna att skjuta på Garibaldis soldater, som bakom den engelske örlogsmannen verkställa sin lavdstigning. Således blir den nuvarande krigsteatern temligen ostörd för fribetskämparne, och utom den neapolitanska regeringen, son bar fullt upp att syssla med egna lycklig gjorda undersåter, blir endast Lamoricierc kallad att spela en roll, på hvilken han tills vidare icke är behörigen förberedd. Men inträffar detta — och Lamoriciere är otvifvelaktigt i en sådan belägenhet, att ban förlorar hela sitt anseende om han icke upptager stridshandsken — så är den helige fadren den angripande parten, medan Sardinien står helt oskyldigt. Då Frankrike redan vid Centralitaliens: införlifvande med konungariket Sardinien förklarat att det hvarken vill öfvertaga något ansvar för detta infirlifvande eller uppträda deremot, så tyckas tidningarnes underrättelser, att franska ockupationskåren skall lemna Rom, vara gripna icke så alldeles ur luften... Sker detta, så är Frankrike visst fullkomligt oskyldigt. Lamoriciere är ju ditkallad för att med sin Peters-pennings-armå ersätta den franska besättningen. Frankrike kan således helt och hållet draga sig tillbaka och spela. en öfverdrifvet välmenande och oskuldsfull neutralitet samt lemna befrielsekriget åt sig sjelft. få På dessa synpunkter: grundar sig vår förmodan att vi skola få upplefva en inre ita liensk kris af ganska allvarsam art, utan att de utländska makterna skola inblanda sig i densamma. I detta fall är stridens utgång icke tvifvelaktig för oss. Om striden varar längre eller kortare tid, så kan den likväl, enligt vår åsigt, sluta blott med frihetskämparnes seger. En annan fråga är visserligen den, hvad det skall blifva af Italien, om det väl öfvervunnit sina inre fiender. I denna fråga skall det segerrika Sardinien icke kunna undandraga sig Europas domslut, och de europeiska makternas intressen skilja sig i denna punkt så mycket från hvarandra, att den följande diplomatiska striden skall blifva mera hotande än det förestående krigiska skådespelet: Att förutsäga utgången af denna stora diplomatiska strid, det anse vi för omöjligt. Det hör till de märkligaste företeelser under den sednast förflutna tiden, att hvarje försök att åvägabringa en europeisk kongress, för att ordna sväfvande konflikter, regelmessigt strandat. Otvifvelaktigt känna samtliga kabinetter I att de alltjemt lefva midt 1 en kris och att för! att få ett naturenligt slut derpå hvarje diplomatiskt botande blott är provisoriskt och fåfängt. Diplomatiens misstroende till sin egen konst är i sjelfva verket rättfärdigadt genom krisens natur, och hon skjuter med rätta ut på tiden med hvarje försök att bota, då krisens sul kan lemna diplomatien ett friare ält. Vår tid är icke lämplig att förutse framtidens lösningar; för närvarande förestår, enligt vår tanke, en. vigtig inre strid i Italien, hvilken, genom Garibaldis klokhet och hans mod att ensam åtaga sig ansvarigheten, skall erhålla egenskapen af en lokaliserad kamp, vid hvilken kabinetterna: i all oskuld skola spela rollen af uppmärksamma åskådare.