eller modtalld, och skulle det nanda, bDletve jag sannerligen bedröfvad; ty lång är den väg jag har att färdas genom lifvet, långt i fjerran ligga gränserna för mina önskningar, min längtan. Framåt derföre, min raska springare, framåt! Skjut som en pil öfver klippor och afgrunder. Vill en motståndare spärra oss vägen, : spräng öfver hans kropp och fortsätt glad ditt lopp framåt! Så skildrade Petöfi sjelf sin sångmös karakter. Petöfi blef efter sina första framgångar utomordentligt produktiv. Poemer och sagor, satirer och hjeltedikter strömmade i kapp ur hans melodiska själ, än beskrifvande Ungerns nutida seder och bruk, än upprullande lefvande taflor ur legenders. och folksagors halft förglömda verld. Sådana voro bland andra: Byhommaren; En magisk dröm; Salgo; Kärlekens förbannelse ; Seilay Pista; Maria Szechi, och isynnerhet Hjelten Janos — ett fulländadt mästerverk af behag, passion, heroiska drömmar, vekt och hänförande framstäldt, liksom under ett småleende, Vid denna tid fattade han ett svärmiskt tycke för en ung femtonårig flicka, hvilken kort derefter dog. Vid hennes graf utgjöt han sin blyga, idealiska kärlek i en cykel sånger, kallade: Cypressblad, hvilkas glödande pathos: närmar. sig sjelfva Petrarcas. Men en annan blåögd ungmö fästade kort derpå hans uppmärksamhet, och han skref sjelf om denna skenbara fyktighet: Jag har icke glömt den bleka jungfrun, om än mitt hjerta på nytt känner älskogs salighet. Snön ligger ännu qvar på bergets topp, då den första vårblomman spirar upp vid dess fot. Den har aldrig älskat, säger han vidare, som tror att kärleken är endöd fångenskap, en evig boja; kärleken gifver vingar, kärleken eggar och värmer anden; endast kärleken har makt att höja oss öfver verlden, att föra oss in i englarnas lunder...... Men Petöfi var dock icke den man, som försjönk i svärmisk känslosamhet eller i den vanliga germaniska melankolien. Han glömde aldrig det verkliga lifvet och menniskans ligt att finna sig och söka uträtta något der. tt och annat utbrott af otålighet härledde sig endast från ungdomligt trots och öfvermod; hans verldsåsigt var i sjelfva verket glad och kärnfrisk. 1846 försiggick en djup omgestaltning i Petöfis väsende. Ynglingens fladdrande fantasier upplöste sig i en allvarlig passion. Han hade funnit den, som skulle blifva hans maka; och lifvets betydelse, själens odödlighet, jemte många andra vigtigare frågor, stodo nu med plötslig klarhet fram för hans inre syn. Hvad filosofier aldrig kunnat verka hos honom har intryckets styrka inpräglat i djupet af hans själ. Den tjugofyraårige poeten, som nyss besjungit ungdomens flyktiga fröjder, saktar sig nu vid hustruns milda lugn, vid sin förstföddes vagga — lik ett baf, icke mindre väldigt derföre, att det stormar mindre. Denna förvandling i Petöfis moraliska stånd-. punkt visar sig mäktigt ingripande och ka-1: rakteriserande för hans skaldskap. Hans passioner koncentrera sig kring nationens ädlaste intressen. Reformerna vid ungerska riksdagen 1847, de patriotiska rörelserna 1848 och den nyväckta nationalandans kamp gjorde af ynglingen en man. Hem, fosterland, kärlek, frihet sammansmälta till en enda helgjuten bild i skaldens). manligt klara inspirationer. Ett stycke, kalladt: min hustru och mitt svärd är ett lifligt uttryck af hans stämning vid denna tid. Ar du jaloux, gamle kamrat,, ropar skalden skämtsamt, så känner du icke min hustru; så snart den dagen randas, då fosterlandet behöfver min arm, skall hon vara den första att sticka ditt fäste i min görcel och drifva mig ut i striden för frihet och ära. Hans brölloppssång är likaledes en krigssång: aJag drömmer om blodiga dagar, då den gamla verlden skall sammanstörta och ur spillrorna skola vi bilda oss en ny! Ack, om krigstrumpeten redan ville Jjuda, om jag såge stridsbaneret, kommande segrars fana fladdra för mina längtande blickar! På min snabba springare skulle jag störta mig in i hjeltarnes leder, ifrig att få inviga och helga mina vapen. Och om någor fiendtlig värja trängde in i mitt bröst, finnes det en, som skulle hela mitt sår med sina kyssars balsam. Om jag fölle lefvande i fiendens händer, skulle det finnas en, som sökte sig väg till mitt fängelse. Två strålande ögon skulle komma att lysa mig i mörkret. Och om döden väntar mig, om jag skulle. falla på slagfältet eller på schavotten, finnes det en, en qvinna, en engel, som med hjertat halfqväfdt af snyftningar skulle tvaga blodet från: mitt lik med innerliga tårar.Y Och huru han skildrar huslig lycka, huru han uppskattar familjebandens välsignelse! I ett stycke, kalladt vintern, der han skildrar det ödslga och otrefliga i naturens långa dvala, utbrister han t. ex.: NE Lycklig då den, som har en familj, ett hem! Lycklig hvarje ringa liten hydde, de: fadern och modren, med barn och föräldrar omkring sig, kunna -samla vänner och grannar i en förtrolig, patriarkalisk krets, att vid brasans och ett förtroligt samspråks trefna sken glömma det ödsliga i verlden utanför. Då revolutionen utbröt, öppnades ännu en annan bana för hans verksamma ande. Medan statsmännen höllo sina sammankomster och generalerna täta mönstringar hade Petöfi sitt värf att utföra; han sjöng om huru kriget förer till oberoende och frihet, och hans inspirerade stanser framtrollade likt en magyarmarsch legioner af soldater åt hjelten Bem. I Oktober 1848 ställde sig Petöfi i deras leder, som kommit på hans stridsrop. Från kapten steg han snart till general stabsadjutant och synnerliga favorit. Under uppehållen mellan bataljerna och marscher skref han gripande poemer. Hvem är den garåle fanjunkaren der? Det är min far, svarar Petöfi, I går låg TER TSE KE TY