han funnit en fristad långt ifrån sitt kufvade fädernesland? General Bem, som, genomborrad af kulor, låg kastad i ett träsk, hade likasom genom ettunderverk blifvit räddad; skulle man icke kunna hoppas att äfven denne Ungerns hjelte genom något dylikt underverk torde återkomma? Folket väntar ännu i dag generalens raske adjutant, hemlighetsfulla sägner omvärfva hans bild. Man kan icke förlika sig mel tanken att en sådan man skulle vara spårlöst förlorad för sitt fosterland, ty det var ingen vanligsoldat, det var magyarernas stolthet, den store nationalskalden Alexander Petöfi. Född af en fattig handtverkarefamilj på nyårsdagen 1823, fick gossen, oaktadt faderns fattigdom, bevista skolorna; men skoltukt och läsordning smakade icke hans eldigt trotsiga natur. Utledsen vid lexor och reglor, rymde den tolfårige vildbasaren en vacker dag från gymnasiet i Schemnitz. Hvart skulle han gå? Det visste han icke. Men han hade hört talas om Pesth, om festerna och munterheten i Ungerns hufvudstad, och styrde oförskräckt sin kosa dit. Han hade länge vurmat för teatern och begaf sig, då hans få styfrar innan kort voro utgifna, dit för att erbjuda sig såsom springpojke, handtlangare, eller hvad som helst, i fall inga barnroller kunde anförtros honom, Han antogs, och den blifvande folkskalden tyckte sig öfverlycklig. Fadern, som såg saken med andra ögon, hade emellertid följt flyktingen på spåren, körde med sin slagtarkärra direkt till teatern, tog sin herr son i örat och förde honom, grundligt genompryglad, med sin hem. Modren grät, ty midtunder sin oro och ängslan kände hon: en hemlig stolthet öfver dennal naiva oförvägenhet, hvari hennes modershjerta I lät henne ana en gryende storhet. Fadern envisades likväl att göra sonen till bonde som han sjelf hade varit, och behöll honom hemma i flera år, troende att det varit skollärdomen som förvridit hufvudet på honom; men misströstande I om att kunna få bugt med den unge fantasten, beslöt han sett omsider att skicka honom tillbaka till gymnasium. Under vägen dit greps gossen på nytt af sitt frihetsbegär; han, som på steppernas vilda hästar hade tumlat fritt omkring från Theiss till Donau, han, som snart fyllde sexton år och kände sig mogen för ett praktiskt, omvexlande lif, skulle han begrafva sig i ett skolrum? Nej, han styrde kosan direkt till kasernen och tog värfning vid ett husarregemente. Men. krigsyrket är i fredstid ingalunda tillfredstälI lande för ett rikt begåfvadt, frihetsälskande sinne. Han stod på vakt och kritade skyllerkuren full med verser. I glödande sånger utgjöt han sin barm, sin ledsnad öfver de många förödmjukande obehagligheter han bade att utstå, tills han vid 18 ir öfvergaf äfven denna bana. Då Ungern framdeles komme att kämpa för att sjelfbestånd, kunde han ju lätt återfinna sin sabel, men hvad skulle han under väntan der-1 på uträtta i en kasern? Permitterad för attl vårda sin helsa, förde kan nu ett kringströfvande lif, hvilket kanske mäktigt bidrog till) utvecklandet af hans anda. Först slog han sig ånyo på studier, blef derpå skådespelare för andra gången, realiserande sina ungdomsdrömmar genom att färdas från stad till stad med ett band artistnomader, spelande Shakespeares eller ungraren Kiofaludys dramer. Han blef dock aldrig annat än en ytterst medelmåttig skådespelare. Deremot började hans sånger och skaldestycken allt mera ådraga sig uppmärksamhet, men teatervurmen bängde uti tills han slutligen, utblottad, uthvisslad och förhånad af sina kamrater, måste öfvergifva dem i Debreczin, der han sjuknade. Emellertid vandrade den misslyckade komediantens sånger, under ett diktadt namn, från den ena ändan af Ungern till den andra. Deras lysande framgång öppnade omsider Petöfis ögon och han förstod sin. egentliga kallelse. Hufvudstaden var nu hans mål; han hade ett band dikter färdiga, men inga respenningar för att tillryggalägga den 35 tyska mil långa vägen från Debreczin till Pesth. Med tre silfverslantar och sitt manuskript i fickan, temligen illa-klädd; begaf han sig på väg till fots i December 1843, med hufvudet fullt af stora planer. Han anlände först på våren 1844 till Pestb, då Theissöfversvämningarne hade tvungit honom till en stor, omväg. Den då för tiden mest firade ungerske skalden, Vörösmarty, mottog honom med-mycken köld och ville, då Petöfi drog sitt lilla häfte ur fickan, icke höra något föreläsas. Men Petöfi läste dock och Vörösmarty teg; slutligen sade den berömde mannen till den oberömde: Ni är den ende -verklige lyriker, som Ungern någonsin haft, mig sjelf inberäknad; man måste sörja för er. Vörösmarty rekommenderade Bonom hos en litterär förening, som bekostade utgifvandet af hans dikter. Han blef medarbetare i en tidning och meddelade i hvarje nummer ett poem. Och så vaknade, säger en ungersk författare, Petöfi en vacker dag och fann sig vara den mest populäre skald, som Ungern haft. Hvad var det i Petöfis sånger som så mäktigt anslog både den. bildade och den okunnige? Hans oregelbundna lif hade gifvit åt bans åsigter och uttryckssätt samma obundenbet; men der funnos tvenne hufvuddrag, hvilka kanske kunna förklara hans utomordentliga framgång. Det var Ungern han skildrade, allt var fosterländskt, nationelt och dertill hållet i en enke!, manlig stil, ett språk, som aldrig förr ljudat så friskt och förtroligt för ett ungerskt öra. Ingenting stelt, ingenting akademiskt afmätt, ingenting febusiskt uppstyltadt, som hos de flitiga och pedantiska författare, hvilka föregått honom. Ledd af sin instinkt, Hade den frimodige natursonen funnit: folkandans ursprungliga rena tons Vare sig att han besjöng kärlekens nöjen eller drufvans safter, att han harmsen ville skaka veriden på dess grundval, eller upprymd -svingade sig i fantastiska rymder, aldrig sågs likväl ett anstötligt eller vulgärt uttryck smugla sig in i versens dansande gång. Han visste att. lifvet måste ega både skuggor och dagrar, han höll fosterjorden kär, han aktade friheten. helig och han betraktade