STOCEHOLM den 22 Maj. Om försäljning af de för statsverkots räkning utarronderade egendomarne Vid flera föregående riksmöten, likasom vid det innevarande, bafva motioner i ofvanberörde syftemål blifvit väckta. Frågan är ganska vigtig och förtjenar obestridligen att noga skärskådas. Försäljningsförslagen hafva ömsom varit ganska omfattande och gått ut på, att all statens jordegendom, af hvad namn den vara måtte, hvilken på arrende är upplåten, skulle försäljas — ömsom mera begränsade och afsett, att de kungsgärden och kungsladugårdar samt till kronan indragna boställen, hvilka icke förut äro upplåtna för något särskildt behof, skulle afyttras. Rörande användningssättet af de medel, som genom för-. säljningen skulle inflyta, har länge föreslagits att de till statsverket skulle ingå; men vid innevarande riksdag har yrkats att de skulle användas till afbetalning å hufvudstoden af de lån som blifvit eller blifva vid denna riksdag upptagna för statens jernvägsbyggnader. Såsom skäl för den påyrkade försäljningen har hufvudsakligen anförts, dels den ri: ga inkomst som de utarrenderade kronogodsen lemna staten, relatift till deras kapitalvärde, dels att desamma förmenades vanligen icke skola tillhöra den bäst skötta jorden, hvartill orsaken skulle vara att arrendatorerna icke hafva vid arrendetidens slut att förvänta någon ersättning af staten för gjorda förbättringar, hvadan ock sådana icke verkställdes, då deremot de blifvande nya egarne af godsen skulle finna : med sin fördel öfverensstämmande att på jordens bättre brukning och ändamålsenliga yggnaders uppförande nedlägga7större kapitaler — och dels de mångahanda bestyr som åligga statsförvaltningen i och för bortarrendering af och kontroll å dessa kronogods, samt arrendeafgifternas uppbärande. Vid sistlidne riksdag, då förslag äfven väcktes om kronogodsens försäljning, ansåg sig statsutskottet böra infordra uppgifter på de för statsverkets räkning utarrenderade hemmanens och lägenheternas antal, beskaffenhet och afgälder. Kammarkollegium meddelade ock, så vidt sig göra lät, fullständiga uppgifter i berörde afseende. Deraf inhemtas, att ifrågavarande kronogods utgöra 417!, mantal, som ega en sammanlagd areal af 14,600 tunnland åker, trädgårdar och tomter, 20,600 tunnland äng, 44.000 tunnland skogsoch hagmark samt 18,000 tunnland impedimenter, med ett år 1855 åsatt taxeringsvärde af 3,171,000 rdr rmt. rliga arrendeinkomsten härför utgjorde (1857). kontant 11,093 rdr, spanmål 18,943 t:r, 32,625 lisp. hö, 825 lisp. lax och 2; lisp. smör: Den skattlagda räntan, beräknad till 10 gånger kronovärdiet, utgjorde årligen c:a 2000 rdr, och kronotionden 327 t:r spanmål. Obestridligen står ofvan anförda arrendeinkomst alldeles icke i en skälig proportion till dessa egendomars kapitalvärde, hvilket sannolikt kan beräknas till 6 å 8 mill:r rdr. Vi finna derföre ganska antagligt att många just häruti skola finna ett slående bevis för riktigheten af den påyrkade försäljningen. Härvid bör dock märkas, att statsmakterna bittills föga eller alls icke lagt sig vinn om sådana åtgärders vidtagande, hvarigenom arrendeinkomsten af dessa egendomar kunnat ökas i samma mån jordvärdet i allmänhet stigit Man kan också med full trygghet påstå, att ingen af statens inkomstkällor blifvit så i allo vanrvårdad som just den förevarande, hvilken, rätt skött, ganska säkert långt för detta skulle hafva beredt staten betydliga fördelar. Emellertid och trots det äbderitiska sätt, hvarpå hela arrendebestyret städse blifvit handhafdt, visar sig, enligt hvad statsutskottets inkomstafdelning upplyst, att arrendeafgifterna för dessa egendomar ändock påtagligen, till följd af ökad konkurrens vid arrendeauktionerna, varit i stigande. Sålunda utgjorde de år 1810:.rdr 93,000, år. 1850: rdr 235.500, och äro nu beräknade till 310,000 rdr, allt rmt. Häruti.ligger ett slående bevis för påståendet, att om statens rätt och bästa äfven : detta fall stä s2 blifvit påaktad, så skulle statsverkets inkomster af kronogodsen redan kunnat vara vida betydl gare än fallet nu är. Nekas kan visst icke att af de på arrende upplåtna kronogodsen finnas många, som ej förete något utmärktare jordbruk; men tvifvelsutan finnas lika många kronoarrenden, som äro utmärkt väl skötta, och öfverallt visar sig att eganderätten icke utgör hufvudvilkor för att en -possession skall skötas väl. Om; såsom det föregifvits, ingen med större kapitaltillgång skulle vilja nedlägga densamma på arrenderad jord — icke ens på sådan, som är upplåten på längre tids besittning — huru då förklara det faktum, att kronoarrenden ganska ofta t ansporteras af innehafvaren på annan person, som derför erlägger betydlig lösen? Äfvensom att allt flera enskilda jordegare upplåta sin jord på arrende, ehuru al rig för så lång tid som kronan upplåter sin ? Onekligen är det äfven i högsta grad betecknande att ibland den massa af motioner — omkring 1200,ifall vi ej missminna oss —, som vid hvarje riksdag väckas i alla upptänkliga ämnen, ofta af det besattaste innehåll, har icke någon enda förekommit innefattande ett s3 enkelt förslag som det att nya och ändamålsenliga föreskrifter skola uppgöras och antagas för bortarrenderingen af statens jordegendomar. Huru lätt skulle icke sådana föreskrifter redan långt före detta kunnat tillvägabringas? Och hvilka fördelar skulle de icke åstadkommit? I stället bafva våra representanter städse med förkärlek framkommit med yrkandet ätt sälja kronogodsen, och detta