nn a ee a Auders Gudmundsson yttrade sig äfven i all mänhet för stäfjandet af en öfverdrifven import, som både för den enskilde och för det allmänna undergräfver den finansiella ställningen. Den väg man gått, då man t. ex. lagt hög tull på tackjernsutför seln, men lemnat tackjernsimporten fri, kände bar icke gilla. Sedan han uttalat sig för tull på landtmannavaror samt särskildt förordat sådan för våt saltade hudar, men yrkat att sill och salt måtte få inkomma tullfritt, förordade han afslag på den principiella framställning, som: utskottet gjort på sid. 22 i betänkandet, så att man måtte vara. oförhindrad act för hvarje särskild artikel sedermera besluta. Nils Magnus Pettersson från Kalmar län instämde. Sandstedt vill icke att Sverge skall vara ett experimentalfält för nya teorier, åberopar landtbrukarens svåra ställning och den motion han i början af riksdagen väckte om tull å landtmannavaror samt sluter sig till Gustaf Johansson. Likaså Carl Ivarsson och Lönn. ; Jöns Persson erinrade att svenskarne, hvart de än exporterade sin spanmål, måste betala tull. Det är då en orättvisa att den utländska spanmålen vid importen till Sverge skall vara tullfri. Landtmannaprodukternas tullfrihet har tillkommit blott för att gynna städerna och stadsmannanäringarne, och man har mera tänkt på dessa än, såsom man föregifvit, på de fattiga och deras behof af lifsförnödenheter. Om. man ville rättvist fördela tullbeskattningen och lemna alla näringar lika uppmuntran, så skulle man ät de olika näringarne lemna fullkomligt fri täflan och icke gynna nägra med tullfrihet för hvad deras idkare behöfva, men hålla andra tillbaka genom att tullbeskatta alla deras konsumtionsartiklar. Jöns Persson ville derföre att alla importvaror skulle jemlikt tullbeskattas, men att tullarne skulle sättas så låga som möjligt. Falk förklarade att ingen velat att lyxartiklar skulle få inkomma tullfria eller till för låg tull; men det har ej gått an att alltför högt uppdrifva deras tullsatser, ty de skulle då blifva tullfritt införda utaf lurendrejare. Ville bondeståndet allvarsamt motverka den stora lyximporten, så vore det bäst att göra en öfverenskommelse att icke köpa eller begagna -något af kramet. Då man talade om tull på landtmannaprodukter och skydd för jordbruket, så borde man ihågkomma att dessa varors tullfrihet alldeles icke sänkt priserna, utan att jordbrukaren tvärtom haft att glädja sig åt att dessa hållit sig: uppe. Talaren hadevälönskat att tull måtte åsättas spanmål; men han hade måst i detta afseende gifva efter, helst det vore klart att spanmålsprisets höjd alldeles icke kan regleras genom någon låg importtull, utan måste rätta sig efter verldsmarknaden. Salt hade blifvit äsatt tull för statsinkomsternas skull, då det är en kassaartikel; sill likaså. För öfrigt ville talaren gerna erkänna att alla varor borde draga en låg tull. Mengel uppträdde med värma för tullfrihet för alla egentliga lefnadsförnödenheter, hvilkas tull till allra största delen träffa de fattiga klasserna. Bland tullar, som träffa dessa, är äfven exporttullen på ben och lumpor, hvilka samlas just af de mest medellösa stackare, hvilka väl förtjena den hjelp, som kan ligga i möjligheten att lätt få sälja varan eller derför erhålla ett högre pris utan tullafgift. I konseqvens härmed yrkade han äfven tullfrihet för inporten af sill och salt samt mjöl. Anders Jonsson från Skaraborgs län instämde. Paul Andersson hyllade Gustaf Johanssons åsigt om importtullarne och Mengels angående exporttullen på ben och lumpor. ! Jöns Persson invände mot dem, som påyrkat tullfrihet för de fattiga klassernas skull, att en låg tull på landtmannaprodukter i allmänhet skulle blifva vida mindre känbar än den beskattning man utan tvekan pålägger förnämligast: just den arbetande klassen genom den höga bränvinsbevillningen, genom hvilken man af arbetaren uttager en betydlig afgift för hvarenda sup. En låg tull på spanmål skulle icke träffa arbetaren hårdare än att den kunde i det närmaste betäckas genom att undvara en enda sup i månaden. Nils Larsson delade icke alla bevillningsutskotrets åsigter, men kunde icke heller lemna de här gjorda framställningarne utan anmärkningar. Det var en tid, då man hade orimligt höga tullar och till och med förbud. Men icke utestängdes derigenom lyxartiklarne.. Man förbiser att det icke är möjligtatt med repressiva lagbestämmelser hindra införseln. Hvad som icke på laglig väg inkommer, men här i landet har-efterfrågan, blifver alltid anskaffadt af lurendrejare, hvarigenom en djup demoralisation framkallas. Talaren hade derföre städse verkat för förändringen till ett liberalare tullsystem och vidhåller alltjemt sina åsigter om dess företräden. Huru höga tullar verka kunde man se utaf förhållandet med den enda. varan bränvin, å hvilken man, för att motsvara den höga beskattningen å den inhemska tillverkningen : nödgats sätta en tull, som står i ingen motsvarighet till varans värde. Derigenom hade lurendrejeriet med bränvin uppdrifvits till den grad, att deröfver förspörjes en allmän klagan. Emellertid fann talaren att utskottet gått alldeles för iångt, då det gjort en stor mängd varor, som kunde och borde draga tull, alldeles tullfria; men derom ville han yttra sig vid granskningen af de särskilda tullsatserna. Villigt medgaf han att man kunde hafva skäl för att borttaga tullen å importen af de vigtigaste lifsförnödenheterna för den egentligen fattiga klassen; men det vore då en inkonseqvens att bibehålla tull å sill och salt, som förbrukas hufvudsakligen af de fattiga, men göra ost och smör tullfria, då dessa varor likväl förnämligast konsumeras af de: mera bergade: Nils Larsson önskade att den principiella punkten måtte förbigås tills tullsatserna blifvit genomgångna. Isoz, Malmin, Per Erik Andersson, Lagergren, Lars Gustaf AnderssonjJohannes Nilsson, Nyqvist och många andra instämde. Hedström yttrade sig emot tull :på spanmål, hvilket han ansåg skulle förskaffa de södra sädesproducerande landskaperna en otillbörhg fördel på de norra spy målsköpandes bekostnad. ;stman ville i allmänhet tullsatsernas förhöjning, ch icke blott för ländtmannaprodukter. Han ansåg ant behöfligt, då hela. landet måste kontribuera för att betäcka förlusterna på de stora jernvägsföretagen. Per Mattson och flera instämde. Smedberg ogillade i allmänhet utskottets förslag och ville vid tariffens företagande framställa sina anvärkningar. Resenberg anmärkte att med tullar kunde afses tre olika ändamål: att bereda statsinkomst, att minska förbrukningen af någon viss vara eller att uppmuntra iliverkningen inom landet genom skydd emot utländsk n. I Sverge hade man på sednare tiden: visat en benägenbet att icke så mycket för statsinkomsterna påräkna tullarne, utan snarare bereda medel it-staten genom direkt bevillning, och vid innevarande riksdag hade denna tendens uppenbarat sig gsenem bemödandet att höja fastighetsbevillningen, så att förnämsta skattebördan skulle närmast träffa jordbruket. För att inskränka förbrukningen hade nan lagt hög tull på bränvin. Detta system borde kunda utföras äfven i afseende på lyxartiklar, så att zill exempel viner finge draga en motsvarandetull fter deras dyrhet, så att icke det simplare vinet skolle draga lika hög beskattning som t. ex. chamvagueoch tokayerviner, hvilka äro att betrakta såom konsumtionsartiklar för en ännu högre lyx. Hvad kyddet mot utländsk täflan beträffade, så rörde fråsan nu hofvudsakligen jordbruket. Om detta kunde indvara all uppmuntran, så måtte man gerna bortaga all tul ä dess produkter; men talaren trodde iet icke. Då man anstränger sig för jordbruket: muntran genom kdöstsamma jernvägsanläggningar, ner behofvet af jord då också inkonsea tullfria vid inför. a i dessa varor sitt jernväpgsdet svenska Det vore så-— RE RR RR KR KR RNE RS BV RT FE EN a Tf ne TRE RR a fr VE tg Et EEE TREE NE EE SS TE AE SA EE ver ; men d t torde ruket blifta en