STOCKHOLM ten 19 Maj. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 14 Maj. Berlinerbladen ha meddelat er berättelse om ebatterna i Folemntanthuset af den 3 och 4 dennes rörande petitionen angående Sleswig. Af lätt insedda skäl kan jag ej här ingå märmare derpå, för så vidt åtminstone debatsen hade direkt afseende påden sväfvande rtvisten mellan Danmark och Preussen; men elet handlade vid denna diskussion äfven om; sandra saker, än om Slesvig, hvartill jag åter-. ikommer längre ned. För att icke släppa den Fnistoriska tråden, måste jag blott annotera, att, nligt den resolution, som antogs af 305 medmmar af representanthuset den 4 dennes, ; reussen och tyska förbundet skola i afseene på hertigdömenas, särdeles Slesvigs, förhålIG till Danmark, åter ställa sig på foten af status quo ante bellum af år 1846, och skydda hertigdömenas (2!) rättigheter. Att detta är andan uti den antagna resolutionen, framstår klart .f deras tal, hviika . voterade för densamma, isynnerhet motionärens, deputeraden Uarlowitzs. 4 ; Då emellertid, såsom ordspråket säger, hvaraf hjertat. är. fullt derom talar munnen?, så Hhar uti dessa ressolutioner inom vår andra kamnare talats lika mycket om Österrike som :om Slesvig. Ett förbund med Österrike medrörande Preussens garanti för Venedigs besittning, hvarom sedan någon tid så märkvärBdiga rykten hade spökat, ogillades af hr von Wincke och andra medlemmar af den frisinsiade majoriteten ide skarpaste uttryck. Ja ännu mera, feodelpartiets medlem hr von Blankenvurg, som icke dolde sina sympatier för Österke och från hvilken det uti Carlowitz resoJution upptagna underamendementet härrörde aigt hvilket Preussen skall intervenera för Slesvig, i förening med sina tyska medförwundne, till och.med denne herr Blankenburg uttalade sig emot att Preussen skulle åtaga sig att garantera Österrike Venedig, hvilket gjorde ett djupt intrycks Utrikesministern bestred: tillvaron af någon intimare österrikisk allians, ehuru han uttryckte sig något obestämdt rörande hvad som kunde iramdeles inträffa. Vid den ånyo af alle parter yttrade motviljan för tankar på ettsådant förbund tillsvidare kan man mellertid. lugna sig, äfven beträffande -hvad framtiden kan medföravi detta hänseende. Men under debatten yttrade sig opinionen mot Frankrike åtminstone lika lifligt som mot Österrike. Mycket skarpa ord föllo mot kejsar Napoleon och franska revendigations?politiken. Herr v. Blankenburg slungade ett anathen och en bannstråle mot enhvar, vare sig jude eller kristen, hvilken på Frankrikes tillbud ville ingå på något tyskt landsutbyte. Han förtjenade; utropade talaren under kamma: rens bifallsrop, att springa gatlopp från Memel till Saarlouis.? Denna förkastelse var.så mycket mcra på tin plats, som regeringarne i de melletsta tyska staterna; uti sitt raseri mot den frisinnade styrelsen i Preussen och den tyska rörelsen, cj göra någon hemlighet af sitt begär efter ett nytt rhenförbund. Ett yttrande af hannoverske inrikesministern von Borries, uti andra hannoverska kammarens session den 3 dennes, har just i detta ögonblick framkallat en storm af förbittring. genom hela Tyskland. Ni har redan genom tidningarne kännedom om detta redan bistoriskt ryktbara yttrande. r von Borries lät af sin junkerliga vrede mot nationalföreningen hänföra sig till den hotelsen, att op; den rörelse komme att fortg1, som afser att förskaffa Preussen den högsta militära och diplomatiska ledningen inom yska förbundet, så skulle de mellersta och Mere staterna i Tyskland skydda sig raot senna mediatisering genom att sluta förbund sinsemellan och i nödfall äfven med utlandet, om gerna ville blanda sig i de tyska angegenheterna. Detta eländiga hot med ett