ÅT Travis T KR AREA SNR AR KE PE RR RE tryckte priset på landtmannens varor och gjord: bonom beroende af handlanden. De förmånti deremot, som denna lagstiftning numera Skull kunna medföra, äro alltför obetydliga för at kunna komma i jemförelso med de olägenheter, som deraf uppstå. Lagen måste sålede: förändras, — och för att en: sådan förändring skall kunna medföra åsyft:d verkan, har utskottet funnit den böra ske på det af herra: Hierta och Holmqvist anvisade sätt. Dessa motionärers förslag hvilar ock på ev rationelt riktig princip, nemligen skilnade: emellan haändelsrätt och civilrätt. Denna skilnad, hvilken, lik en gränsflod, genomgår d. utländska lagstiftningarne, har hos oss blifvi: lemnad nästan utan afseende, och den sam manblandning af dess begge vidt skilda lag: stiftningsämnen, som ännu eger rum i vå; lagcodex, har verkat högst menligt så väl fö; affärsverksamheten, som för öfrige medborgare vid ordnandet af deras angelögenhete: och lefnadssätt. Affärslifvet har nemligen behof af en enkelhet i former och en raskhe: i lagtillämpning, som ej utan våda kunna utsträckas till alla öfriga rättsförbållanden emel lan ett samhälles medlemmar och som derföre i väsentlig mån blifvit i vår lagstiftnins åsidosatta. Det har vidare behof af krediten, såson varande det första vilkoret för dess Tifskrafi och utveckling, hvaremot för öfrige iedbor gare — enstaka undantag upphäfva icke regeln — en utsträckt kredit i allmänb.t icke kan anses nödig eller ens nyttig. Skulder äro derföre ock, såsom med rätta blifvit anmärkt, för rörelseidkare en nödvändighet, för icke-rörelseidkare ett positivt ondt. Men då man nu hos öss insett vigten attäfven genom lagstiftningen underlätta krediten för handeln. och näringarna, har man begått det misstag att göra kreditlagstiftningen generel, gällande; för alla medborgare, och derigenom på sätt och vis lockat icke köpmännen att kasta sig in på dennå för honom så vådliga väg. Att lockelsen blifvit följd, derpå äro ofvan tecknade förhållanden ett sorgligt bevis. Det är dessa förhålländen, hvilkas fortvaro och ytterligare utveckling utskottet, lika med motionvärerha, funnit af yttersta vigt att hämma, så vidt sådant genom lagstiftningen kan ske. Af hvad nu blifvit anfördt följer, att utskottet i allo gillar så väl den uti 1855 års ifrågakomne författning antagna princip att skilja på tvister emellan affärsmän inbördes öch tvister emellan affärsmän och andra,som stadgandena om den bevisningskraft, hvilken i förra hänseendet blifvit handelsbok tillerkänd. Dervid eger ock full jemlikhet i förmåner och olägenheter rum; ty svarandens böcker, om de äro ordentligen förda och några särskilda omständigheter eljest icke förekomma, bevisa då lika mycket som kärandens. Helt annorlunda är förhållandet i tvister emellan köpmän ock icke-köpmän. Att dervid till förmån för käranden tillägga en af honom sjelf gjord anteckning, hvilken svaranden icke eger att med en likirtad anteckning annullera, kraften af halft bevis, strider så emot andan af hela vårt bevisningssystem i öfrigt, att en sådan lag knappt synes kunna försvaras ens ur synpunkten af den allmänna kreditens intresse. Men nu är den, såsom utskottet redan visat, skadlig äfven för denna, och bör derföre så mycket hellre alldeles försvinna. — Men med handelsboks vitsord faller ock vitsordet åt de derutur gjorda utdrag, eller handelsräkningar och motböcker; ty motböcker äro nemligen ej annat än utskrifna Handelsräkningar. Att bibehålla nu gällande vitsord åt dessa, men beröfva sjelfva handelsboken detsamma, vore icke allenast en skärande inkonseqvens, utan tillintetgjorde helt och hållet verkan af ifrågasatta reform. Vill man invända att genom denna reform all utborgning ändock icke kunde förekommas, utan fortfarande skulle kommaatt ega rum emot köparens skuldebref eller annat af honom utgifvet skriftligt bevis, 8å är sådant visserligen sannt, och att förbjuda detta, vore ett obehörigt band på aftalets sedliga frihet. Men härvid bör märkas, att man i allmänhet nogare betänker sig innan man undertecknar ett skuldebref, än innan man sänder sin motbok till minutbandlanden eller muntligen hos denne reqvirerar de önskade :varorna;: hvarförutan sjelfva det besvär, som ett tätt och ofta upprepadt utgifvande af utmätningsgilda betalningsbevis nödvändigt måste medföra, säkerligen skall i viss mån verka återhållande på lättsinneg — — — — — — — — I öfrigt och för den händelse att betänklighet skulle uppstå vid att nu förändra en lagstiftning, som för ej längre tid tillbaka än år 1855 var föremål för en förnyad revision af den lagstiftande makten, vill utskottet erinra, att emellan oss och nämnde tid ligger, med alla sina lärdomar, en våldsam omstörtning inom aftärsverlden, som sträckte sina verkningar äfven utom densamma; och genom stora mötgångar mognar erfarenheten, hastigt så väl hos folken som hos individerna. Denna omstörtning innebar ett anrop till fölken atti skyndsamt revidera sina kreditlagar och till individerna att inskränka sina behof. Äfven den manar således till den lagförändring, som nu blifvit ifrågasatt. Men på det denna förändring icke måtte åstadkomma någon våldsam eller oförmodad rubbning i bestående förhållanden, har utskottet ansett sig böra föreslå en något rymlig tid innan förändringen träder i kraft. Derigenom vinnes således tid så väl för köpmännen och varnuförädlarne att indrifva sina bokförda fordringar som för en hvar att ordna sina angelägenheter så, att ban, så vidt möjligt är, måtte undvika att för de dagliga lefnadsbehofyvens tillfredsställande anlita krediten. . Utskottet tillstyrker derföre rikets ständer, att för deras del besluta en författning afl: denna lydelse: Med upphäfvande af 20, 26 och 27 4 i kongl. förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855, samt med ändring af 12 och -23 48 i samma förordning, förordnas att sistnämnda tvenne 5:r erhålla följande förändrade lydelse: 12 5:. Haändelsböcker, som vederbörligen förde äro, kunnå i handelstvister emellan köpmän inbördes så-T