tillgångar. Det enda man således med något sken af fog kunde förebrå köpmännen var den allt; för stora beredvillighet, hvarmed de beviljat kredit: grossören åt minutörerna, och-minutören åt konsumenterna. Den som lugnt betraktade förhållandena insåg. likväl, att sedan ett allmänt utborgningssystem en gång kommit i bruk, måste hvar och en, som ville sälja, foga sig efter den gängse seden, emedan talrika medtäflare stodo redo-attpå kredit fournera den kund, som tilläfventyrs skulle ha blifvit afvisad med anspråk på kontant betalning. En reform af våra kreditbruk blef derföre dagens lösen. Några försök att sätta en sådan i verket gjordes också, i det t. ex. hufvudstadens manufakturbandlande en gros, ätvensom sidenfabrikanterna öfverenskommo att inskränka tiden för sina utborgningar, hvarjemte handlanderna i en och annan landsortsstad öfverenskommo att dädanefter icke sälja varor i minut annat än mot kontant betalning. Vichelsade då dessa mått och steg såsom en början till helsosamma frukter af handelskrisen, och vi erinrade, att endast derigenom, att konsumenterna tillvandes att iakttaga punktlighet i sina liqvider, kunde man hoppas sätta en gräns för den konsumtion utöfver förhandenvarande tillgångar, hvilken allmänt rådde i landet och såsom ett kräftsår tärde ;å dess välstånd och hejdade detsamma på den utvecklingsbana, på hvilken vi befunnooss. Men vi anmärkte tillika, att den åsyftade reformen af kreditbruken borde och kunde på fleråhanda sätt främjas och understödjas al lagstiftningen, ochatt till en början -bandelsboks och motboks bevisningskräft i afseende å utborgningen borde så vidt möjligt inskränkas, emedan i annat fall sådana öfverenskommelser som de, hvilka då blifvit träffade mellan några enskilde, skulle blifva temmeligen vanmäktiga. Den sedandess förflutna tidens erfarenhet har, efter hvad vi tro, till fullo ådagalagt behofvet af ett sådant understöd från lagstiftningens sida för åstadkommande af den reform, hvars behöflighet så allmänt insågs och påyrkades under förlägenhetens och bekymrens dagar. Om vi ej allt för mycket misstaga oss, har utborgningssystemet efter hand ånyo åkt in i de gamla spåren. Vi känna icke specielt i hvad mån de hrr handlande och fabrikanter, som i början af ir 1858 undertecknade formliga öfverenskommelser i förevarande hänseende, sett sig i tillfälle att strängt vidhålla dem, men hvad vi veta är, att deras exempel icke vunnit någon allmännare efterföljd och att specielt minutörernas och yrkesidkarnes utborgningar till konsumenterna i närvarande ögonblick florera lika allmänt som någonsin. Det är derföre med fägnad man erfar, att i dessa dagar från lagutskottet till ständerna inkommit ett förslag till förändring i förordningen af den 4 Maj 1855, angående handelsböcker och handelsräkningar — ett förslag, åsyftande att, med bibehållande af handeleboks vitsord i tvister inbördes emellan: köpmän, eller alla dem, som äro förpligtade att hålla bok öfver sin rörelse, bokens vitsord deremot bör helt och hållet försvinna emot arla andra eller icke-köpmän. j Motioner i ämnet ha blifvit väckta såväl på riddarhuset som i borgareoch bondestånden. De framställningar, på hvilka lagutskottet ansett sig kunna fästa afseende, och på hvilka det grundat sitt förslag, äro gjorda af representanten för hufvudstaden, hr Hjerta, och af representanten för Arboga br Holmqvist. Putskottets väl motiverade utlåtande yttras bland annat: Det låter sig ioke förnekas, attjustifrågavarande lagstiftning (om bandelsboks vitsord) i ganska väsendtlig mån bidragit till uppkomsten och utbredandetiaf detta skuldsättningsoch utborgningssystem, som, utan motstycke i något annat land, hos oss gripit omkring sig bland alla samhäll klasser; — från embetsmannen till studenten, från :egendomsegarer till dagakarlen, — och som underhållit en yppighet i lefnadssätt, den der icke står inå: got-skäligt förhållande till nationens tillgångar. Inkomsterna för dagen förslå icke att tillfredsställa de många konstlade behofven. Mån borgar derföre för alt kunna lefva: man drager vexel. på morgondagen, men morgondagen accepterar icke, och förskrifningen kommer åter med protest. Ny skuldsättning måste då försökas, nya källor anlitas, tilldess slutligen alla äro uttömda och en fullständig ekonomisk ruin är för handen. Lika förderfligt verkar detta system i moraliskt hänseende. Maii vänjer sig att betrakta krediten såsom icke hufvudsakligen betingad afredbarhet och ett öppet, ömsesidigt förtroende, utan man anser vinnandet af densamma mera såsom en konst att öfvertala eller blända genom skenfagra löften eller förespeglingar; och punktlighot i-betalning, der den eger rum, anses mindre nödig i och för sig, än såsom medel att: befästa krediten för att kunna ytterligare lefva på densamma, Men. denna. punktlighet måste, i följd af sakernas egen natur, blifva alltmer sällsynt, och omständigheternas tvång drager stundligen in allt flera i hvirfveln a! detta olycksbringande system, som lockar j hvarje-butiky likasom i hvarje verkstad. Icke minst vådliga äro, såsom åtskilliga af motionärerna antydt, dessa förhållanden för rörelseidkarne sjelfva och för affärslifvet i allmänhet. Den försigtige minuthandland.n, — den; som icke ville gifva sina utbörgningar samma utsträckning som andra, — skulle snart förlora sina kunder, — och hela handeln blir således ytterst beroende af en slump, som ingalunda ligger i dess natur, nemligen af konsumenternas större eller mindre beredvillighet och förmåga att gälda hvad de redan längesedin förtärt eller förbrukat. Ganska betydliga förluster uppkomma derigenom ofta, och en alltid säker följd är den, att minuthandlanden icke kan med någon visshet beräkna tiden, då han erhåller betalningen för sina varor. Häraf följer åter, att grosshandlanden, som jemväl på kredit nödgats utlemna det till minutören utborgade varulagret, blifver besviRO FIRAR GE RA