Tvenne nätter i Södra Mexiko ). Af A. SEALSFIELD. En herrlig plats för vårt nattläger!v utropade jag, i det jag steg ned från min mulåsna och sträckte på armar och ben, som hade blifvit helt stytva af den långa ridten. Platsen var, så mycket man kunde se, verkligen förtjusanåe — en trång klippdal, beskuggad af mahognyträd. Min kamrat nickade bifallande. Våra flegmatiska mexikanska mulåsnedrifvare och tjenare yttrade icke ett ord, utan beredde sig blott att utan vidare uppskof tillreda vårt nattläger. Jag är säker på, att dessa fördömda slynglar icke skulle hafva öppnat munnen, om vi också hade yttrat vår afsigt att slå upp vårt läger midt i ett moras, ansigte mot ansigte med en alligator. Dessa halfblods-mexikanare, till hälften indianer, till hälften spaniorer och dessutom ännu litet beslägtade med den svarta racen, bekymra sig så föga om sitt eget lands faror och dess klmats skadliga inflytelser, att det icke ens faller dem in att en yankees kött och blod är ömtåligare för desamma än derås, och att moskitos och wvomito prieto (den svarta kräkingen), såsom de kalla sin fördömda feber, allsicke är att skämta med, utan att ens tala om ormar, skorpioner, alligatorer och dylika älskvärda varelser, hvilkas bekantskap man under sina färder får göra. Jag hade kommit till Mexiko med en ung virginier, Jonathan Rowley, 26 år gammal och 6 fot 2 tum lång, med herkuliska lemmar och väldiga skuldror. Det var mot slutet af 1824 och kort efter det Mexiko hade afkastat det spanska oket, konstituerat sig till ) Öfvers. ur Blackwoods Magazine och meddeladt i Finska Litteraturbladet.