ÅT an fmgtnrRN RRRtRRRE Dagens händelser i Österrike. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien i slutet af April. Tillståndet i vårt olyckliga land har betydligt försämrats sedan mitt förra bref. Sista tiden af Ludvig Filips regering, fastän upprörd af skandalösa processer, företedde lycka och allmänt välstånd i jemförelse med hvad som nu försiggår i Österrike. Till general Eynattens sjelfmord och häktandet af bankens direktör, Richter, har nu kommit finansministern baron Brucks katastrof. Detta fasaväckande sjelfmord har gjort för mycket väsen af sig, att man skulle kunna undgå att inlåta sig på detaljerna. De beklagansvärda händelserna näst före dödsfallet följde på hvarandra med förskräcklig hastighet. Den 20 April förhördes baron Bruck inför den kommission, som handlägger ransakningen såväl i Richterska affären som angående brottsligheten hos Triesterbankirerna Brambilla, Mandolfo och Rivoltella. Den 21 beslöts att Bruck skulle konfronteras med vittnena och medbrottslingarne. Den 22 fick han sitt afsked, och på morgonen den 23 fann man honom liggande i sin säng med hals och pulsådror afskurna. De verkliga driffjedrarne till denna handling skola — om de ens någonsin bli bekanta — aldrig blifva det förrän detaljerna af denna ransakning, som är utsträckt öfver hela Österrike, från Triest ända till Wien, blifva offentliggjorda. Det är intet tvifvel att baron Bruck hade gjort sig skyldig till stora förseelser. När han, på kejsarens befallning och för att upprätthålla statens genom kriget hårdt skakade kredit, hade lånat sig till den beryktade hemliga utgifningen af 111 millioner obligationer utöfver det lagligen auktoriserade lånebeloppet, hade det varit bättre att han vägrat gå in på denna sista eftergift för deti Wien rådande systemet och begärt sitt afsked. Det är ock sannolikt att baron Bruck ofta hade blundat för operationer, som skulle ha ansetts för olofliga öfverallt annorstädes än i Österrike. Jag ämnar icke ursäkta finansministern, hvars mestadels fruktlösa bemödanden att återupprätta österrikiska statens kredit tillhöra historien; men jag kan dock ej afhålla mig från att påpeka, att det militära och aristokratiska partiet i Österrike begagnar underslefven inom den civila förvaltningen, och hvars anledningar otvitvelaktigt ligga i förenämnde partis blindhet till att välta ifrån sig skulden. för nederlagen under sednaste kriget och kasta ansvaret för dem på de borgerliga och civila klasserna; Österrikiska aristokratien hoppas derigenom hålla sig qvar vid makten och, till vinning för sitt inflytande, vederlägga dess motståndares ständigt upprepade påstående, att Österrikes undergång endast kan förekommas genom en fullständig systemförändring och införande af en ärligt liberal regim. . Häri ligger hemligheten af den anda af redbarhet, som så plötsligt låtit höra af sig inom de högre kretsarne i Wien, och af den stränghet, som ådagalagts i anledning af de bedrägerier och försnillningar, som eljest äro häfdvunna på Donaus stränder. Det parti jag talar om kunde ej förlåta baron Bruck att han var sin egen lyckas smed och genom egen förtjenst bragt sig upp från simpel kontorist till rikets högsta värdigheter. Rikt begåfvad af naturen, med ett lifligt och! fyndigt hufvud, egde baron Bruck stor rikedom på idger och nödig kraft att utföra dem, i trots af alla de hinder, som det förderfliga arfvet från hans företrädare och bekymmerslösheten hos de aristokratiska kotterierna ständigt lade i hans väg. I nationalekonomien hyllade baron Bruck fri täflan mellan folken, såväl på intelligensens, som politikens och näringarnes områden. Han var öfvertygad att onr Österrike antoge de politiska grundsatser, som han ständigt predikade, skulle det kunna fullkorsligt utbärda denna täflan. Den ledande tanken hos honom var kejsardömets enhet, grundad på en fri utveckling. inom landet, en utvidgning åt öster, både i politiskt och kommercielt hänseende. Det var såsom direktör för österrikiska Lloyd i Triest, han hade fattat denna id, som hos honom stadgades och utvecklades då han efter orientaliska kriget var sändebud i Konstantinopel. Samma plan var hans ideal under det han — blefven finansminister — företog sig det heroiska arbetet att ordna Österrikes finanser. Beherrskad af dessa storartade ideer, arbetade Bruck inom landet på fullständig handelsfrihet, afskaffande af räntelagarne, prohibitivsystemet, skråen och andra medeltidsinstitutioner, samt; i afseende å de utländska förhållandena. på handelsörening med Tysklands tulloch myntförening samt gemensam handelslagstiftning. Han drömde om en germano-helvetisk och italiensk konfederation, gent emot Frankrike och Ryssland, och han framlade de här korteligen återgifna åsigterna i en broschyr, hvilken han lät trycka såsom manuskript under titeln: Österrikes uppgiftn, och hvilken utdelades till hans förtroliga vänner, som satte mycket värde derpå. Alla dessa framtidsplaner strandade emellertia emot oöfvervinnerliga hinder, skapade dels af Bachssystem och dels af den finansiella förlägenbeten. Det var nödigt att återställa jemnvigten mellan inkomsterna och utgiftern: samt att sätta banken i tillfälle att fullgöra sina förbindelser. Äfven härutinnan visad: Bruck sig vara mera optimist och idealist än som måhända under dylika omständigheter an stöd en förutseende finansministern, Han tänkte mer på framtiden än på detaljerna för dagen och kom derigenom att för högt uppskatta landets finansiella tillgångar och vållade att har genom en vådlig konnivens kom att duka un ner för felen i:det med 1849 födda systemet. : Han skapade kreditbanken, hvilande på merj! djerfva än säkra grunder, öfverlastade den redan j: länge utmattade österikiska marknaden med lån och iernväosföretao och sår slutlicen. utan att !ii