Vv. Bertha var då omkring trettiotvå år. Smal och smärt, med det rika håret deladt i två tjocka flätor, blek, med nästan genomskinliga händer och alltid klädd i en alldeles. slät, mörk klädning, hade hon i sin fina växt, sin långsamma och värdiga gång något helt och hållet -eget, som kom en att tänka på dessa landsflyktiga drottningar, hvilkas höga bilder möta en på historiens blad. Bönderna helsade på henne redan på långt afstånd. De gamla beskedliga gummorna i byn kommo öfverens, att det icke var samma vilda lilla flicka, som de hade lärt känna, då hon fordom irrade omkring på fältet, så djerf; så häftig och, om tillfälle erbjöd sig, i stånd att hålla stånd mot traktens vildaste pojkar. I hela trakten kallades hon: Frun på Marelle.x När hon om söndagarne gick fram på kyrkvägen, åtföljd af sina barn och med messboken i hand, upphörde alla lekar, och det blef så tyst, att man skulle kunnat höra ett löf falla till marken. Man var icke ond på henne, fastän hon hade varit rik och jemförelsevis var det ännu. Den känsla, som hon ingaf, var en hög grad af aktning; tillgifvenhet kom först sednare. Lucile, alltid lysande, glädtig, lycklig och firad, öfvergaf ofta Paris för att besöka sin syster. — Herre Gud, hvad du är lycklig i ditt eremitagel sade hon. Jag dereuot roar mig så mycket i staden, att jag blir utledsen. Hon bade ännu alltjemt i sinnet att låta uppbygga en hydda, der man skulle lefva liksom i Trianon. Under ett af de besök, som hon ofta gjorde på Marelle, föll samtalet på den tid, som de båda systrarna hade tillbragt vid Dieppe. Lucile slog sig för pannan. Apropos, sade hon, minns du en liten mörk qvinna, som skulle ha varit vacker, om