got deröfver, blir det mig möjligt att afstå er del deraf, men också blott af detta öfverskott Skulle utskottets. förslag antagas, blir dera: ställning härefter nästan alldeles densamme: som hittills, ty om: också bevillningsprocenter möjligen skulle minskas, kommer efter all an: ledning, med de ökade kontrollerna, med den förbättrade organisationen af taxeringskomite. erna, inkomstberäkningen att i nära nog sam. ma förhå!lande ökas. Ehuru jag således måste tillerkänna komiterades förslag ett ganska betydligt företräde, anser jag dock äfven detta behäftadt med väsendtliga brister. En mängd löntagare öfver 1.000 rdrs inkomst skulle nemligen äfven efter detsamma, på sätt jag förut visat, få sina skatter högst betydligt förhöjda. Men är en sådan beskattning : obillig för löntagaren, så är det väl obestridligt att den också är lika obillig för, alla andra samhällsklasser i samma belägenhet. Jag vågar således föreslå, att den inkomstsumma, från hvilken skattefritt afdrag får beräknas, höjes från 1,000 rdr till 1.500 rdr. Denna sednare summa är visserligen, liksom komiterades, godtycklig, men 1 der öfvertygelsen att personer, som äro nog lyckliga att ega större inkomster än 1,500 rdr, ej skola fästa sig vid att de proportionaliter komma att betala några få rdr högre skatt än mindre lyckligt lottade, har jag ej ansett skäligt att proponera en ytterligare minskning i statens inkomster. Det största fel, som vidlåder så väl utskottets som komiterades förslag, ligger dock, efter mitt förmenande, i den fixa summan af 400 rdr; hvilka under alla förhållanden skulle blifva skattefria. Komiterade förklara, att detta är den minsta summa en familj kan lefvs på. Men icke bilda alla skattskyldiga familj, och icke kunna heller alla familjer draga sig fram på samma minimisamma. Nog bör en ogift person kunna reda sig med vida mindre än den gifte, särdeles om denne sednare har barn; och hvilken enorm skilnad föreficnes icke mellan en familj, bestående af man och hustru utan barn, och en annan med 10 eller 12! Skulle icke samhället begå en grof orättvisa, om det förklarade att t. ex. en ogift gesäll med 400 rdrs årlig inkomst vore oförmögen att betala ett enda öre i bevillning, men pålade, efter utskottets förslag, hans kamrat, som hade 401 rdrs inkomst, men derjemte hustru och flera barn att försörja, en bevillning af öfver 4 rdr, som med kommunalafgifterna komme att tillskynda denne en debetsedel på mer än 16 rdr, under det den förre blott betalte några öre i mantalspenningar och skyddsafgift. Mig förekommer det nästan solklart att man, vid bestämmandet af det skattefria beloppet, måste fästa afseende på huruvida pers sonen är gift eller ogift, eller har ett, eller flera, eller inga barn. På grund af hvad jag nu haft äran anföra, torde jag vördsamt få föreslå, att den berörda punkten i utskottets förslag komme att erhålla följande lydelse: Den skattskyldige, hvars alla årsinkomster sammanräknade icke öfverstiga ett tusen femhundra riksdaler; vare fri från bevillnings erläggande enligt S 6 för följande del af inkomsternas belopp, nemligen ogift man eller enkling för tvåhundrafemtio riksdaler, ogift qvinna eller enka för ethundrafemtio riksdaler, äkta makar gemensamt för fyrahundra riksdaler, samt föräldrar dessutom för femtio riksdaler för hvarje eget äkta barn under tolf år, som af dem uppfostras. Utrymmet i en reservation tillåter mig icke att fullständigare motivera detta förslag eller upptaga till vederläggning de få och svaga invändningar, som mot detsamma blifvit gjorda. Att det kommer rättvisan och billigheten närmare än både utskottets och komiterades, tror jag dock genast faller i ögonen, liksom det bör vara temligen lätt att inse, att tillämpningen, såsom utgörande blott en enkel debiteringsåtgärd, icke kan föranleda något ökadt besvär, värdt att tala om, Den förlust kronan kommer att göra på mindre bemedlade föräldrar med många barn, hur billig och rättvis den också i sig sjelf är, blir säkert ändå rikligen ersatt af den mängd personer, som enligt de andra begge förslagen skulle gå skattefria, mea efter detta rättvisligen drabbas af den allmänna skattebördan. I utskottet var fråga om att sätta det skattefria beloppet lika för ogifta män och qvinnor, men vigtiga skäl tala för bibehållandet af denna olikhet, ty dels förefinnes den obestridligen i verkligheten, dels skulle, om man bestämde 200 rdr för o.ift man, vanliga drängar lätt komma att beröras af 2:dra artikeln i bevillningsförordningen, hvilket naturligtvis icke kan vara meningen. Jag är fullt förvissad att rikets ständer, som ega den stora och dyrbara rättigheten att ensamma besluta om skatterna; men till följd deraf också hafva de heligaste förpligtelser att göra detta så rättvist som möjligt, ej skola underlåta att taga detta vigtiga ämne i ett noggrannt ombepröfvande. Från kojan långt in i sambället skall deras beslut i detta hänseende, mer än kanhända i-de flesta andra, på det känbaraste sätt komma; att erfaras.n I denna hr Lindeströms reservation hafva instämt hr P. O: Reutersvärd, frib. C. J. v. Schwerin, kyrkoherden Nordlund samt hrr Cramår, Erieson och Eneman. Äfven hr J. F. Fåhreus bar i särskildt afgifven reservation förklarat sig biträda hr Lindeströms förslag, kunnande hr Fåhreus icke föreställa sig möjligheten af, att rikets ständer skulle vilja begagna sin beskattningsrätt så omildt, som utskottet i denna del föreslagit. Slutli