HaäSer SUILUES I PIUICSLETIISTIEGIIG UC: UC Rel de behofvet deraf vid sitt första andedrag, och den kan ej förneka denna frihet utan att förneka sig. sjelf, förneka sitt ursprung, förneka alla sina segrar. Och så mäktig är denna reformationens grundtanke, att, såsom rätteligen blifvit anmärkt, efter den intet katolskt land: funnits i den bemärkelse, som före densamma, — ja, att mer än ett sådant land, i strid mot hufvudprincipen för den kyrka, som kallar sig den endasaliggörande, och med uppöffrande af alla dess traditioner, niudgas medgifva eller åtminstone i lagarne erbänna. em religiös fribet; som säkert, om ock långsamt, undergräfver sjelfva denna kyrkas bestånd; ty ingen stor tanke dör bort eller slutar sia verksamhet förr, än hon eröfrat verlden. Att -tvifla .derpå, vore att tvifla på historien, på sanningens makt, på försynen. Man skall härvid: kanske fråga: har då svenska . folkets trosbekännelse under dessa tre ; årbundraden . icke varit: sannt protestantisk, då dess lagar så skarpt begränsat den religiösa. friheten 7: Svaretär lätt funnet: dessa lagar hafva. tillkommit för att skydda protestantiska kyrkan: vid:-dess första uppkomst emot en ständigt vaksam och öfvermäktig fiende, och de hafva-kunnat oförändradt qvarstå endast.derföre, att behofvet af deras förändring först på sednare tider sprungit i dagen. Man, måste nemligenerinra sig att dessa lagar härflyta från en tid, då den pro: testantiska läran icke ännu ansågs djupare rotfästad i. vårt land, ! och -innan för öfrigt den allmänna: meningen ännu hade klart uppfattat allt.hvad, protestantismen verkligen innebär. Att ett folk erhåller större fasthet och styrka genom religiös enhet — liksom krigarnes leder, när en och samma ande lifvar dem alla. — är en obestridlig sanning, som ock finnes antydd i Upsala mötes beslut af år 1593. Det synes vara från nämnde grundsats, man utgått, då man utbildade lagstiftningen om affall från den rena evangeliska läran, sådan den finnes stadgad genom kyrkolagen af år 1686, hvarifrån den infördes i 1734 års lag. Men, med den fria forskningen, som är vår tids lösen, står det ej tillsammans att söka befästa religiös enhet genom kyrkligt tvång — upprätthålla en gemensam tro genomstrafflagens hot, äfven om sådant för öfrigt vore möjligt. Den fördragsamhet i trossaker, som dock i sjelfva verket utmärker svenska folket, kanske framför de flesta andra nationer, visar sig bäst deraf att, så snart en större frihet i detta fall hos oss varit af behofvet påkallad, en sådan ock blifvit villigt medgifven. Så tillerkändes redan i sjuttonde århundradet fri religionsöfning i de bekännare af den grekiska kyrkan, som genom fredsslut med Ryssland blifvit svenska undersåter. Så tillförsäkrades, genom, kongl. kungörelse af år 1741, likaledes fri religionsöfning åt de medlemmar af den engelska och reformerta kyrkan, som nedsatte sig i Sverge, jerate rättighet att, under vissa vilkor, bygga egna kyrkor och i öfrigt åtnjuta alla medborgerliga rättigheter. Och genom kongl. kungörelsen den 24 Januari 1781 förunnades religionsfribet jemväl åt öfriga kristna trosförvandter, som hit inflyttade; och icke blott allmänt medborgerliga, utan i viss mån äfven politiska rättigheter blefvo dem beviljade. Genom sistnämndförfattning går en fläkt af högsinthet, söm ej lemnar rum för något tvifvel derom, att samma frihet i trossaker äfven skulle blifvit utsträckt till rikets öfriga innebyggare, i hän delse behofvet deraf varit lika tiängande då som nu. Emellertid voro, genom anförda stadganden, enahanda rättigheter tillerkända äfven de främmande trosbekännarnes här i riket födda barn — och grundsatsen om kyrklig enhet var derigenom i sjelfva verket öfvergifven. Icke desto mindre qvarstår ännu i allmänna lagen straff af landsförvisning för den, som affaller ifrån den rena evangeliska läran, äfvensom för den, hvilken utsprider ?villfarande lärosats? och, efter Varning, dermed, ej afsfår. Affälling förlorar ock rätt att taga arf iriket. Det är dessa stadganden, och isynnerhetlandsförvisningsstraffet, som, på sätt hr ju-titiestatsministern till statsrådets protokoll anmärkt, Ppåtryckt nationen en oförtjent prägel af ofördragsamhet?. Näömnde straffart, olämplig till sjelfva sin natur redan derföre, att den, mer än andra slag af straff, drabbar olika individer olika hårdt och hårdast den, hvars känsla är varmast för fosterlandet, blir än mer olämpligt, evär straffet ofta icke kan verkställas, utan de landsflyktiga återsändas af den främmande stat, dit de sig begifvit. Äfven vi bafva egt exempel derpå — och att denna straffart således bör alldeles försvinna, derom torde metingarna inom represen ationen icke vara delade. Men, dervid uppstår då den fråga, huruvida annåt.straft Hör i ifrågakomna fall sättas i stället--en fråga, som, hvad afall angår, K. M:t gendim förevarande nådiga proposition nekande besvarat. Afven i detta Hänseende borde någon sytinerlig Meningssplittring ej kunta uppstå. Ingen mensklib lag kan befalla öfver samvetet och tanken: de äro fria äfven i det mest despotiska land. Och att få ega en religiös tro, men icke få bekänna densamma — att få ega ett samvete, men icke få dyrka sin Gud såsom detta samvete bjuder, vore detsammä som rättigheten att få lefva utan att få andas. Samvetsfrihet utan bekännelsefrihet är följaktligen en absurditet, och en lag, som bestraffåde affall, besträftade i sjelfva verket ingehting annat än bristen på hyckleri och tillstadde en förställning i stort, der statskyrkan sjelf. hade svårt att igerkänna sina verkliga vänner: 9 I fråga åter om ansvar för utspridande af lärosats, söm ej öfvererisstämimer med de af svenska kyrkan antagöa dogmer, skulle -väl särskilda meningsskiftningar snarare kunna