ingenting glömt? — Hade han icke äntdligen nu återfunnit detta band, som han saknat? — Denna afton på Marelle var förtrollande fö herr dAuberive. Aldrig hade han känt sit hjerta så ungt och fullt af förtröstan; och et! ord hade förändrat allt. Han hängaf sig hel och hållet åt glädjen att lefva och vara lycklig. Två gånger var han på att i förbigående fasthålla herr Des Tournels för at säga honom: Jag älskar fröken Bertha. Ivad skall jag göra för att förtjena herne? Till all olycka var herr Des Tournels aldri; ensam; herr Lecerf följde honom som skuga och talade vid honom med ovanlig eld, asthållande honom i en af rockknapparna. Godt,, tänkte Francis, i morgon skall jag gifva honom del af min kärlek, och om ha afslår min begäran, så reser jag till Amerike bland nybyggarne., Bertha kunde icke afhålla sig från att förstulet betrakta TAuberive; stundom mötte: deras blickar, och en behaglig förvirring in tog henne då. Hon rodnade och bleknad: om hvartannat, stundom teg hon eller ocks talade hon mycket och fort och förblef a drig på samma ställe; hon hade velat att denu afton, .å hon visste sig älskad, icke skull taga slut, och önskade på samma gång ut vara ensam för att kunna frossa af sin lycka, En af de stora glasdörrarna stod öppen; ho gick ut på balkongen, der hon fann sin syster, hvilken hon med ens hjertligt kysste. Ack, hvad natten är herrlig, sade hon. pSer man på! Det stilla vattnet är glad! sade Lucile, besvarande hennes kyss. oe dAuberive tog den längsta vägen hem till sig. sllygd upp på nytt ståtliga luftslott, som ett enda ord åter störtar! sade han till sig sielf. i det han med fulla drag insöp ångorna