Mera lat TIVUCICHKS IVTJUHRAT Recitativ. Tiden röfvar alt — och sjelf han flyr. OSCARS glada tid är ren förgången; Men hans bild, oss oförgängligt dyr, Lefva skall i minnet och i sången, Adel, skön som konung och — martyr. Från den purpur, som i vestern släckes, Vändes ögat mot den dag, som gryr. Hur dess klot af morgonskyar täckes, Dock till lif hvar hoppets stråle väckes Vid den tanken: det är Gud, som styr, — Och åt CARL nu Carlakronan räckes. Chör. Morgonrodnad af kommarde dagar, Tänd dina färger i flammande skyn! Unna till tröst åt Minnet, som klagar, Hoppets glada, förtrollande syn! Åria. Vårens rosor bandet smycka, Väfdt i guld och. himmelsblått. Intet agg skall mer förrycka Nordens starkhet, Nordens lycka; Men allt ädelt, stort och godt Skall sin väg från kungens slott Ned till dalens hyddor leta, Och i dem det snart skall heta, Att vår unge krönta Drott Har sitt Svenska folk förstått. Derför våra öden trygga Nu vi lemne i hans hand; Endast lag skall landet bygga, Himlens nåd skall öfverskygga Tappra, fria Göthers strand. : Vezlande röster. Ära och Tro Mellan klipporna bo I det haf-ombrusade Norden. Mandom och kraft Har det än som det haft Att försvara fädernejorden. Kärlek och Hopp Blicka trofasta opp Mot en tid, som allt split skall försona. Ur hvart bröst går en bön: Stråle fläckfri och skön 2 Från din hjessa Vasarnas kronals Så gack att taga mot dess börda, Att smyckas af dess gyllne rund! — Må folkets. böner blifva hörda, De varma, hjertliga, de rörda! Dess framtid bor i denna stund. Vid uppstämn andet af sista strofen framträdde Hans Maj:t til den på en upphöjning framför altaret uppstälda tronen, hvarefter smörjelsen egde ram i enlighet med det i förgår af oss meddelade :ceremoniellet. Konungen, som under denna del af ceremonien knäböjt på den framför tro nen ställda bönpall, uppsteg nu och intog plats på tronen, hvarefter justitiestatsministern och erkebiskopen satte kronan på hans hufvud, dervid den sednare läste en kort bön. Detsamma skedde äfven vid öfverlemnandet af de öfriga regalierna, spiran, äpplet, nyckeln och svärdet, som efter hvarandra framburos till konungen, och af hvilka han under den återstående delen af; ceremonien behöll spiran och äpplet, den förra i den högra och den sednare i den venstra handen. :;Rikshärolden uppsteg nu på öfversta trappsteget till tronen och utropade: Nu är Carl den Femtonde krönt konung öfver Svea och Göta landom och underliggande provinser, han och ingen annan! hvarpå följde fanfarer och salut af 42 skott från hvartdera af batterierna på Skeppsholmen och Kastellholmen. Kl. var nu en qvart på 2. Efter afsjungandet af en psalmvers och sedan erkebiskopen läst välsignelsen återgick H. M.-till sin stol, hvarpå musiken uppstämde andra afdelningen af kantaten. Chör. Hell nu den femtonde CARL! Må hans rike Växa och blomstra i frihet och ro! Stormarne tystne och skuggorna vikel! — Må han, de store Carlarnas like, Lysande minnen åt häfden förtro! Reciativ. Så är då kring din panna fästad nu Den gyllne ringen. Må han lycka tyda! Må han i långa, sälla år dig pryda; Men folkets främsta prydnad vare — du! Uti ditt manligt fria sinne, Din öppna, ridderliga själ, Det spegla. vill sin forntidsminne, Det läsa må sin framtids väl. Der trifvas endast stora tankar På Sveas höga kungastol. — Stå fast som stjervan vid vår pol! I stormen vare du vårt ankar, I friden vare du vår sol! Chör. Lys och värm! Vinn kärlek, vinn är: Begge de höfvas nordmannakung. Kronan är skön att med lager bära, Spiran med rosor ej kännes tung. Aria. Utan äran, o hur tom är prakten! Utan kärlek, o hur ringa makten! Utan båda — hvad är ryktets pris? Hell dig, Drott, som får dem begge röna ; Samfält skola de ditt lif försköna. Du är född att vata god. Dig kröna Lät du nyss att vara stark och vise. Chör. Lita på oss! — I glädjen som smärtan Tro ditt folk, som vi dig, om godt; Nyckel och svärd har i dag du fått: Nyckeln har du till våra hjertan, Svärdet må pröfvas mot fienden blott. Aria. Länge slidan må dess stål omsluta! — Gyllne äpplet bär du i din hand; O så låt oss fridens frukter njuta: Ymnigt ren de mellan bladen skjuta; Mogna mer och mer, i solens brand, På vårgnattl:gt sommarljusa strand. Men om våldet hotar oss, de fria, Raskt till svärd Vi bryta af vår lia Och, med segern i sitt spår, Följer folket dit dess konung går. Chör. Främåt må vår lösen vara, Framåt, såsom fädrens härskri ljöd. — Frågar du, om vi dig följe, svara Tusen sinom tusen röster klara: Ja! vi följe dig i lust och nöd, Följe dig i eld och storm och fara, Följe — uti lif och död. Reciativ. Med mod att älska och försaka, Hyem följer trognast dock, om ej din ädla Maka? ; — ve