Ett litet riksdagsbref. Hr redaktör! För någon tid sedan meddelades i landsrtstidningarne, att i Lund och Westcrås skulle len store reformatorn Melanchtons dödsdag (den 19 April) firas. Orsaken hvarföre der store mannens dödsdag icke bögtidligkölls i era, än i de nyss uppgifna stiftsstäderna. förmodade jag vara den, att gräddan af Sver ges presterskap vistas i hufvudstaden i oc! för riksdagen, och att de hemmavarande fördenskull icke ansågo sig nog värdigt kunne fira-den store bortgångne. Denna förklaringsgrund måste jag godkänna, af brist på någor vättre. Men med detsamma föll den tanken pi mig: De härvarande representanterna af det högvördiga ståndet skola tvifvelsutan hedra Melanchtons minne så mycket hödtidligare men -anse :de. måhända lämpligast att undvik: all ostentation, och vilja således inom sig högtidligbålla den store reformatorns minne, Jag begaf mig derföre om aftonen den 19 April först till presteståndets plenirum på Ridderholmen; men der var idel mörker. Jag skyndade då tillbaka och styrde kosan åt Munkbron, till presteståndets klubb. Der brunno ljus i kronorna, och redan utvändigt såg det så högtidligt ut. I tamburen aflemnades ytterplagget till vaktmästaren; som, tillspord, svarade att kerrurne redan länge varit i full verksamhet. En stark tobaksrök, af det gamla Gefle vapen, mötte mig i dörren. Nå ja, hvarken Luther eller dagens bjelte fördömde ett måttligt njutande af lifvets goda, och från sådati synpunkt betraktad kan väl tobaksrök fördragas på Melanchtonsfesten. In trädde jag i klubbrummens; :Der såg väl icke just högtidligt ut, men rätt trefligt. Den af vaktmästaren antydda verksamheten — som jag naturligtvis antog skulle vara af rent andlig natur — befanns tvärtom ganska verldslig. Några få andans män sutto fördjupade i samtal om ekonomiutskottets betänkande rörande presterskapets löneförmåner, hvilket alls icke var omtyckt. En och annan befanns ganska missbelåten med det, och ansåg innersta meningen med detsamma vara, att undergräfva hela kyrkan. Ja-jal sade en, suckade tungt, men tog sig en-klunk ur ett glas, hvilket innehöll ett brunt fluidam — möjligen ewså kallad tuting. De fleste kyrkans fider hade tagit plats orakring de uppslagna borden, ifrigt sysselsatta med kortspel. Vändande mig till en frodig prelat från min födelsebygd, som just bytt cm plats vid ett af spelborden, ssde jag: Tyvärr komnier jag för sentio H Åhnejl svarade han, vhär blir snart ännu