J Hvad med en sådan lära egentligen skall förstås, I derom meddelas ingen upplysning. Då sålunda det .s. k. brottets föremål ansetts böra bestämmas på ett så sväfvande sätt, så bör man emellertid bålla lagutskottet räkning för, att det åtminstone sökt f minska det ännu mera sväfvande i brottets qvalifi katiop. Genom utbytet af orden till annans förie dande emot uttrycket i afsigt att förmå annan till affalls, har nemligen utskottet ställt lagtilliämpningen på en något fastare grund, och genom borttagandet af bestämmelsen om det offentliga förkunnardet, är en för den vetenskapliga forskningen bindande hotelse aflägsnad. Att afgörandet huruvida åtal bör ega rum har lagts i högsta åklagaremaktens händer i stället för domkapitlets, kan jag ej annat än gilla, isynnerhet eft.r antagandet af nyssnämnda förändring i 1 , då det visserligen alltid svåra utletandet af en ofsigt likväl torde falla sig lättare för en erfaren och skarpsinnig jurist än för en korporation, så brokigt och så ojuridiskt sammansatt som våra domkapitel. På grund af allt detta skulle jag alltså för min del icke tveka att under närvarande förhF landen antaga utskottets förslag till förordning angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära I afseende på det andra lagförslaget, som handlar om dem, hvilka äro eller vilja bli dissenters, finner man utskottet egentligen i tvenne punkter ha förordat hufvudsakligare förändringar i den kongl. pro. positionen, neml. i den E:de och den 14:de. Såväl den härföreslagna inskränkningen i bestämmelsen om skolorna, som ock rättigheten för en s. k. affällning att ur statskyrkan utgå utan att genast tvingas att der med oförändrad öfvertygelse ånyo ingå, af brist på nödigt husrum inom något efter hans samvete tillfredsställande oktrojeradt samfund — anser jag vara nödiga, nyttiga och praktiska förbättringar. Deremot kan jag för min del icke godkänna utskottets beslut att bibehålla det stadgande, hvarigenom ättigheten att bilda församlingar drages under den ekonomiska lagstiftningen i stället för att vara en på allmän lag grundad, under bestämda föreskrifna vilkor oförytterlig samhällsförmån. Såväl med an!edning häraf, som ock i anseende till åtskilliga andra: bestämmelser, vore jag benägen att yrka åter-emiss på det andra lagförslaget, så att lagutskottet somme i tillfälle att utarbeta ett pytt, mera i öf. verensstämmelse med det af hr Rosenqvist i dess motion afgifna förslag. För dem, hvilka anse äfven det nr set till de religiösa angelägenbetern dant det här ligger för oss, såsom ulltf :lltför samhällsvådligt, skulle jag vilja på just. de stater, de folk, som bunnit itngst i upplyssing, samhällsutveckling och ett äfven-materielt välbefinnande, datera början af alla dessa välgerningar från den tidpunkt i deras historia, då de förmått lösgöra sig från sina statskyrkors envälde och för stått uppfatta den vackra, den hela menniskan omfattande grundsats, som bjuder, icke förbjuder för dragsambet emot oliktönkande bröder. Och för dem iter, som uti hvarje lossande på samvetstvångets vand, hvarje bemödande att lemna hvar och en i okränkt besittning af det hos menniskan heligaste, innersta, förmena sig se början till en papistisk eller mormonistisk syndafiod, skulle jag blott vilja i minnet återkalla mästarens ord: Hvarföre ären I så rädda? Huru kommer det till, att I icke hafven tron ? På det beslut, som rikets ständer i detta vigtira mål komma att fatta, be or till en icke ringa del den ställning vi skola intaga bland Europas nationer och särskildt bländ de båda skandinaviska. På det beslutet beror ock den inre utveckling till allt rätt. sannt, godt och lyckosamt, som vi böra hoppas i fråmtiden kunna för oss och för våra barn vinna Och då öfver denna stora fråga i afgörandets stund icke en, ickpg två, utan fyra stämmor skola uttala sig ifrån fyra olika stånd, nemligen de fyra riksstånden, å må det slutligen tillåtas mig att här vända mig till hvart och ett af dessa särskildt med några få enkla, fria och dock vördnadsfulla ord. Ridderskapet och adeln behöfver jag ej erinra om huru dess förfäder med Gustaf Wasa och Gustaf Adolf kämpat för samvetets frihet och öfvertygelsens rätt; huru de omgåfvo Carl XII då han utförde sin skönaste sin enda fredliga bragd, förvärfvandet af trosfrihet åt Schlesiens protestanter. Jag vill i stället blott hänvisa till den af sednare tiders historia bestyrkta erfarenhet, att en aristokrati alltid visat sig stå på den säkraste botten i samma mån som den ställt sig i spetsen för tidsenliga reformer. Till Sverges lärarestånd skulle jag, ledd af en lika mycket på tilförsigt som aktning grundad öfvertygelse, vördsamt hemställa huruvida den lära, som eger ett gudomligt insegel, behöfver frukta några nederlag, huruvida denna läras förkunnare i kampen emot villfarelsen ha af nöden andra stöd, än först och främst det, som förlänas ofvanifrån, och derpå det, som på grund af detta förlänande utgår inifrån. Stadsmannanäringarnes och stadsmannabildningens representanter inom vårt land lära säkerligen icke ha förgätit, huru icke blott den borgerliga friheten, utan-ock dem religiösa egt sin vagga inom dessa städer, fordom fasta genom sina murar, numera emot yttre : och inre fiender vida säkrare skyddade genom sina söners frihetskärlek, samhällighet, upplysning och företagsamhetsanda ; egenskaper, hvilka ba sin grund i och ytterst hvila på en lika fri som fast trosöfvertygelse. Och till eder, I ombud för den samhällsklass, som utgör kärnan, roten och grunden till alla de öfriga, byser jag den tillförsigt, att de farhågor, som vid ett föregående tillfälle möjligen ha medverkat till-det då fattade beslut, numera icke skola göra sig gällande. Den svenske bonden, som aldrig frukvat att se sitt lands fiender i hvitögat, behöfver väl ej heller hysa någon räddhåga för munkar eller andra villoandar; de förra möter han med någonting som han sjelf kan föra, ett svärd, de sednare med näsonting, som han sjelf kan läsa: sin bibel. Och nu har jag ingenting annat att tillägga än en uppriktig och varm bön till Honom, som leder folkens och furstarnes hjertan, att han måtte föra denna sak I en verkligt god utgång, och att sålunda icke blott vi sjelfva, utan ock alla de, som nu från många skilde änder ha sina blickar fästade på oss, må få anleding att med gladt mod och lättade samveten uttala n välsignelse öfver den konung, som inledt denn: form, en välsignelse öfver det folk, som beslutat lensamma. (Forts.) SEEDA TA afgifna förslande, såigt Ett litet riksdagsbref.