Ten, UB er EN, BIG PeB, by SAILAURUT, som mot densamma uppställas, endast öka motståndet tills slutligen dammarne brista och mycket bortspolas, som genom eftergift i tid kunnat räddas. Den allmänna meningen erkände nu att de gamla skyddslagarne ej kunna bestå, och då detta är förhållan? et samt religionsfrihet påyrkas, så måste uti ett land der frihet finnes och der ordet är fritt, äfven relisionsfribet medgifvas. Och ville man medgifva fribet i forskniog, måste man äfven medgifva frihet i bekännelsen. Talaren visade derpå, att det i det kongl. förslaget förekommande förbudet mot offentligt förkunnande i sjelfva verket vore riktadt mot forskningens frihet och innebure en återgång från den frihet vi redan nu ega. Stadgandet i K. M:ts förslag om rätt för den offentliga myndigheten, att erhålla tillträde till dissenterande församlings gudstjenst, ansåg talaren afse att bereda tillfälle för presten att med länsmannens tillhjelp uppbryta dörren till deras församlingslokaler. Utskottet hade istället föreslagit gudstjensternas hållande för öppna dörrar. hvilket vore den minst sårande kontroll af alla. Det kongl. förslagets bufvudsyfte vore bekämpandet at proselytmakeriet; detta skönjdes tydligen af hela dess uppställning; men hvarföre då icke utsäga, att man vill det och ingenting annåt? Efter att derefter ha utförligt motiverat och försvarat de af utskottet föreslagna ändringar i den kongl. propositionen, slöt talaren med att i afseende på den af friherre Hamilton föreslagna särskilda adressen till K. M:t om 1agens tillämpning med obeveklig stränghet erinra, att rätta utvägen, att få lagar tillämpade, vore att stifta sådana lagar, som ega det stöd i. opinionen, att de kunna. tillämpas. Biskop Björck förklarade sig dela den åsigten ått något måste göras för att förekomma splittringarne inom kyrkan, ehuru aktade män kunna tveka dch hafva skäl för sin tvekan i anseehde till sättet hvarpå det bör ske. Det finnes redan flera tusende, som stå utom lagen i kyrkligt hänseende och kunna göra hvad de vilja; så kan det icke få fortfara, ty då staten icke kan Vara indifferent, och kyrkan har rätt att begära skydd, så måste man se sig om efter andra lagar. Talaren öfvergick derpå till en granskning af det kongl. förslaget och de ändringar deruti, som utskottet föreslagit, Fann det naturligt att landsförvisningsstraffet borttagits, ty ehuru väl detta straff kunde försvaras som påföljd, så vore det dock genom tidsförhållandena omöjligt att tillämpa; men derföre måste något annat sättas i stället. Ansåg det vidare icke gagneligt för stat och kyrka, att lvem som vill får å allmän plats uppträda för att utsprida sin lära, men ville i det fallet gå längre än utskottet och förbjuda sådant utspridande äfven ibom hus, ty under sken af andlig sammankomst kunna på detta sätt till och med politiska upprorsstiftare drifva sitt Spel, och önskade derföre att l:sta S skulle få töljande förändrade lydelse: Den, som å offentliga -platser, eller vid sammankomst i enskilda Has, utsprider vilseförande lära etc. Talaren förklarade sig icke kunna gilla, att den, som varnats och icke kunnat ur sina villomeningar rubbas, skulle ur kyrkans sköte uteslutas. Personen skall icke hafva rättighet att skilja Sig från kyrkan, utan kyrkan skall kunna exkommunicera den affaällige, men talaren förklarade sig DÖjd att kyrkan finge behålla sin rättighet att mot dem förfara som den finner lämpligast, ty då kyrkan har till uppgift att uppsöka och återföra det förtappade; så bör den också dertill få begagna hvilka medel som den för godt finner. Sedan talaren vidare bemött några af grefve Sparres yttranden och förklarat sig önska den förändring i kongl. förslaget, att andaktsöfning skall hållas inom slutna dörrar, men med frihet för civil och kyrklig embetsman att dertill inträda, slutade han med att förklara sig ämna begära återremiss på utskotte:s betänkande. ur P. R. Tersmoden. Den fråga, som här ånyo, och som man borde kunna hoppas med bättre utsigter till framgång än förra gången, gjorts till föremål för riksståndens gemensamma betraktelser, eger för sämtid och efterverid en vigt och en betydelse, som nu omsider börjat allt Mer och mer inses och behjertas. Det är i sanning förvånande att vid anställd jemförelse mellan förr och nu, vid ett blickande tillbaka endast på de sednast förflutna sju åren, finna hvilka betydliga steg frågan tagis framåt inom allmänna tänkesattet, huru den. äfven bland toleransens mest afgjorda motståndare förmått tillvinna sig ett, om ock till balften motvilligt bifall, huru behofvet af eh reförm i våra strafilagar i desna punkt blifvit klart äfven för dem, hvilka tilförene knääppt egnat en tanke åt dessa ämnen. De förslag, som vid 1854 åts riksdag il denna riktning afgåfvos, framkallade visserligen ganska lifliga Och intressanta diskussioner, men ledde för öfrigt ej till annat resultat än det ingalunda ovigtiga att hafva spridt ljus öfver en dittills föga beaktad samhällsfråga, och väckt folkets medvetande af den falska ställning till samtidens civilisation, hväruti man försatt sig genon dylika straff: tazars bibehållande. å mer ån tvenne år hade gått förbi-sedan ber diskussioner egt rum, förr än kobungen fann sig af sakens egen natur och om ständigheternas kraf föranlåten att sjelf taga iniativet i frågan medelst en Proposition, hvars förkastande hår af hvarje rättvisans och samvetsfrihetöns vän så inom som utom landet blifvit djupt beklagadt. Lag utskottet, som då till en början hade förordat bibehåliande af det gamla Och tyvärr ännu gällande skräcksystemet med en obetydlig modifikation, fubo sig innan riksdagens slot genom den opinion, som usder riksståndens Öfrefläggningar i hufvudfrågar uttalat sig, nödsakadt att föreslå landsförvisningsstraffets uppbäfvande uti ett betänkande, som emeldes vicna ständernas bifall. M. för andra gången tagit initia tivet i denna fråga, Och detta måste med tacksam het erkännas, äfven OM man icke kan till aila delar instämmäa i hvad som Här ifrån regeringens sida blifvit. föreslaget. Lagutskottet åter har nu i de båda köngliga lagförslagen vidtagit åtskilliga föröndringar, hvilka, utan att rubba de grunder, på hvilka reformen är bygd, likväl i min och mångas tanka, obestridligen skulle förläna densamma en större fasthet och ett säkrare bestånd. Innan jag nu öfvergår till en grauskning af de egentligen omtvistade hufvudpunkterna i utsköttets förslag, torde det måhända varaZnödigt att till en början fösta uppmärksamheten på, att här ingalunda är fråga om hvad man i andra civiliserade länder menar med religionsfrihet, utan. helt enkelt om ett toleransedikt, ooh detta innefattande en temligen knappt tillskuren tolerans: Frihetea : tt öppet bekänna icke blott hvad man kallar sida-fäders, ds; V: andras religion, utan ock sin egen; rättigheten att inför andra uttala, adagalögga och Bevisa sina religiösa Öfvertygelser, friheten att i slutna samfund förena sig med liktänkande — alla dessa vilkor för en mera fullständig samvetsfrihet fioner man här begränsade vida utöfver de naturliga och rent politiska skrankor; som 16.5 RF. uppställer. Men nian får väl till en: början åtnöja sig med, likväl under ett och annat förbehåll, hvad här föreslås. Rom :bygdes icke på en dag; och för undanröjandet af det inre ROM, Som: ännu spökar inom vår svenska protestantiska kyrkoförfattning, synes mån behöfsa mer -än-en af-dessä Midsommardagar, som historien benämner sekler: Lyckligt emellertid, om denna wahlborgsmessafton, som nu enligt. -gammal nordisk sed öfver bela värt land firas med ljustecken, under vårkänslor och-vårförhopptingar; äfven kunde blifva en härold för EX högre, en andlig vår, för en inom det kyrkliga och borgerliga lifvet allt mera Uppblomstrande Maj, med friskare fläktar af tro, kopp, kärlek och fördragsamhet. Hvad det första afde här afgifna förslagen angår, så lärer det väl svårligen kunna få namn af toleransedikt annat än på grand af ingrössen, hvarigenom i yvärr gällande barbariska lagbestämmd RR RT RR