Borgareståndet. DAGENS PLENUM. Efter meddelad underrättelse om biljetter till Storkyrkan och galaspektaklet remitterades hr Bruhns motion om anslag för en telegrafförbindelse mellan Sundsvall och Östersund till vederbörligt utskott, äfvensom en af hr Berger nu väckt motion om statsanslag för en elektrisk telegrafs anläggande, dels emellan Karlstad och Arvika, dels emellan Karlstad och Filipstad. Rikets ständers gemensanuma öfverläggning angående religionslagstiftningsfrågan, Den till i förgår afton kl: 5 utsatta gemensamma öfverläggning angående de ständerna föreliggande förslagen till författningar om dels ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, dels ock främmande trosbekännare och deras religionsöfning, öppnades af Justitiestatsministern friherre De Geer, som i ett längre föredrag anställde en jemförelse mellan utskottets förslag och de af K. M. framlagda, sökande ådagalägga de sistnämndes företräde och tillstyrkande rikets ständer att dem bifalla. Friherre De Geer började med en återblick på hvad som beträffande samma ärende vid förra riksdagen åtgjordes, antydde hvad han ansåg syftemålet ha varit med det då frsmlagda kongl. förslaget och uttalade den åsigt, att nämnde förslag väcktes temligen oförberedt. Det hade också mött betänkligheter redan i statsrådet och i högsta domstolen samt mottogs i landet med olika känslor, i det man å ena sidan gladde sig deröfver, att genom detsamma religionsfrihetens-stora grundsats blifvit erkänd, å den andra med bekymmer såg den kyrka blottställd, som dock visat sig mäktig af så välsignelserika frukter. Efter att ha omnämnt huru det kongl. förslaget antogs endast af borgareståndet, huru det derpå af lagutskottet utarbetade nya förslag vann bifall af borgareoch bondestånden, huru presteståndet antog ett särskildt förslag till rikets ständers skrifvelse, och huru adeln, som liksom presteståndet förkastade utskottets förslag, under öfverläggningen tycktes omfatta den mening, att landsförvisningsstraffet borde afskaffas och något göras i samma riktning som de å bane bragta för slagen, men ej alltför stora förändringar vidtagas, erinrade friherre De Geer om huru under mellantiden från förra till nuvarande riksdag en tillämpning af den gamla lagstiftningen ådrog Sverge en obehaglig uppmärksamheti utlandet. Inhbemtade upplysningar hade visserligen gifvit vid handen, att de separatistiska rörelserna i landet ej voro åf så stort omfång, men att dock ett eller annat tusental personer funnes, som vore hemfallna under landsförvisningsstraffet. Då emellertid ingen svensk kunde önska tillämpningen af detta straff och då allmänna meningen ofelbart tagit ett steg framåt i fråga om den religiösa lagstiftningen, så hade regeringen ansett sig böra föreslå landsförvisningsstraffets afskaffande. Men medgåfve man detta, då drefves man af nödvändigheten att beträda den bana, som varit följd i de båda vid förra riksdagen fallna förslag. Den kongl. proposition, som vid denna riksdag blef aflåten till rikets ständer, vore också byggd på de 2:ne förnämsta hufvudsyften, att dels få erkänd en oinskränkt samvetsoch bekännelsefrihet och att skydda den kyrkliga enheten, så vidt sådant utan samvetstvång kan ske. Det första har man sökt vinna genom borttagande af allt straff för affall från svenska kyrkan, och det senare dels genom att medelst lämpligare straffbestämmelser skydda henne mot proselytmakeri, dels att underkasta främmande trosbekännares rätt till fri religionsöfning vissa inskränkningar och vilkor, eller att utesluta dem i viss mån från deltagande i statens och kyrkans angelägenheter. Grunderna vore således i sjelfva verket desam. ma, hvarpå förra förslaget var fotadt. K. M. hade också nu tillagt de förnämligaste stadganden. som höra till en dissenterlag, i öfverensstammelse med vid sistlidne riksdag uttryckta önskningar och utarbetade med ledning af förut gällande bestämmelser: hos oss 1781 års kungörelse, samt norska dissenterlagen. Lagutskottet hade i det betänkande, som nu utgör föremål för öfverläggning, med mer eller mindre väsendtliga modifikationer i K. N:ts proposition, likväl byggt på samma grunder. Frih. De Geer hoppades att rikets ständer vid deras pröfning. ej. måtte fördjupa sig i ofruktbara stri der om oinskränkt religionsfrihet eller -om den frågan huruvida vi redan ega en sådan genom stadgandet i 16:de R. F., ty då ett annat grundlagsstadgande funnes, sombjuder; att domstolarne skola döma. enligt gällande lag och laga stadgar, och då 5 och 4 missgerningsbalken icke blifvit upphäfda, utan sistnämnde lagrum till och med åberopas i en grundlag (tryckfrihetsförordningen) så kunna hvarken konung eller ständer hjelpa att domstolarne, utan afseende på innehållet af 16 4S R. F. verkiigen tillämpa dessa paragrafer. Ministeren hoppades, att rikets ständer ej skulle förkasta K. M:ts förslag, derföre att detsamma icke gick så långt som minoriteten vid förra riksdagen ville gå, och under antagande att K. M:ts förslag icke skulle blifva i klump afslaget, ville han upptaga till granskning de anmärkningar, utskottet gjort vid desamma. Vid denna granskning genomgick H. Exc. efter hvarandra alla de paragrafer, i hvilka utskottet föreslagit ändringar i K. M:ts förslag, och blefresultatet af densamma att hr H. Exc. förklarade, att om än åtskilliga bland de af utskottet föreslagna stadgan dena voro af den beskaffenhet, att han ej skulle vilja motsätta sig desamma, funnos likväl andra, hvilka han befarade skulle möta sådana betänkligheter hos EK. M. och inom högsta domstolen, att han ansåg ständerna icke böra genom bifall till desamma äfrentyra en möjligen vägrad sanktion å deras beslut. Isynnerhet ansåg sig h. exe. böra motsättå sig den föreslagna ändringen i mom. 1 och 2 af 14 4 i det andra lagförslaget, enligt hvilka personer skulle kunna från svenska kyrkan skiljas, oaktadt de icke slutit sig till annan församling; läggande h. exe, med afseende å denna punkt, ständerna på hjertato hvad som yttras i den af åtskilliga presteståndets ledamöter afgifna reservation, hvari det heter, att den sålunda uppställda principen innebär ett fullkomligt misskännande af kristua kyrkans betydelse och bestämmelse,, och att den Guds förbarmände kärlek, sor icke försköt de affälliga menniskorna, ntan i nåd dem fördrager, söker och upptager, den kärlek, som allting tror, hoppas och lider, tillåter icke kyrkan alt sorglöst kasta ifrån sig hvar och en, som ej är värdig att taga del i fullheten af dess förmåner och avälsignelse,. — H. exc. ansåg det svårt för en hvar att förneka riktigheten af denna kärleksfulla grundsats, och hemställde, om det ej skulle blifva svårt för K. M. att sanktionera en lag, som ej tillämpade densamma. Tillstyrkte derföre bifall till K. M:ts proposition oförändrad... Kunde, tillade talaren, den nu gällande lagstiftningen bibehålla den kyrkliga enhet, som gjort vår lycka, skulle han ej önskat någon förändring i densamma, men då tillämpningen af denna lagstiftning snarare motverkat un främjat detta mål, så vore en. förändring nödvändig: Ki M:ts förslag indåebure icke heller några oomtvistliga garantier i delta hänseende, men hvilken mensklig lag kunde väl det? Religiösa rörelser skola. tid efter annan ge nombäfva nationerna, likasom individerna, men talaren var öfvertygad, att den svenska kyrkan skulle gå segrande ur striderna. Han talade härvid endast ur(si politisk synpunkt, ej ur religiös, ett område på hvil-,e ket ban icke ville inlåta ehuru kan icke ville jå undåörtrvelka dan Brita. od Nl ka cuRNnNUnNRTE kyr. pr Ner rr DR LÅ mr råne få