STOCKHOLM iden 27 April Det berättas med anspråk på tillförlitlighet, att bland annan ståt, hvarmed kröningshögtidligheterna skola firas, kommer äfven, utom ett kolossalt stjernfall, en promotion af nya grefvar, friherrar och adelsmän att ega rum. För vår del vilja vi i det längsta betvifla, att man verkligen å högre-ort förehafver någonting så föga tidsenligt och af intet behof påkalladt. Förhållandena hafva något förändrats på de tvåhundrade år, som förflutit sedan rikgsdrotset Per Brahe (den 30 Juni 1664) hade följande yttrande uti svenska rådet: Sedan såsom Sverige hafver blifvit hzreditarium, så hafva altijdh Konungar sökt till at giöra det något så när lijkt medh andra rijken och till den ändan Konung Eric giordt åthskillige Ståndh, såsom grefver och friherrer, väl vetandes, han så vähl som hans successorer, hvadh det importerar att hafva Ståndh i Rijke, hvilka giöra dhet, at alla intet äro såsom Svijne-fötter, uthan at den ene der igenom eminerar öfver den andre. Sådant gifver en Konungh icke allenast authoritet, uthan är och brukeligit hos a::dra vählbestelte Rijken. — — — Fölier altså der af at Merita intet altijdh så noga considereras, Elliest skulle gambla familier ligga under, hvilket vore alt för svårt. — — — Skulle det annorlunda här i vårt Fäderneslandh skee, så voro vij verre considererade än Turkar och Hedningar. Nu finnes, som sagdt, intet behof af dylika ståndsupphöjelser annat än det, som kan ligga uti den enskilda fåfängan, som vill smekas. Vårt land lider ingen brist hvarken på grefvar eller baroner eller riddersoch adelsmän. Det finnes här ej mindre än 69 grefliga ätter, 176 friherrliga och 603 andra adelsätter med tillsammans 11,742 ättlägar. För et så fattigt och anspråkslöst and som vårt, synes detta vara ganska mycket, och man ser åtminstone, att ingen fara för uppstående brist på denna artikel förefinnes, utan att det snarare är ett så stort öfverflöd, att export kunde ega rum till andra länder, som äro mindre rikt utrustade i det hänseendet. Man kan icke med skäl vädja till bruket i andra välbeställda stater, ty ville man nu på allvar bringa det derhän, att det blefve något så när likt andrå riken, isynnerhet dem, som äro vårt land närmast i belägenhet och folkfrändskap, så skulle man beträda en helt annan väg än att söka hjelpa upp och befästa adelsinstitutionen. Såsom politiskt privilegierad, är denna institution utlefvad och utdömd af nationens allmänna mening, och långt ifrån att den skulle kunna gifva något stöd åt konungens auktoritet, är den just till mehn för denna auktoritet, emedan den behöfver der söka sitt eget stöd emot tidsandan och nationalviljan, då den för sitt politiska upprätthållande kräfver af konungamakten att ännu i denna stund merita icke alltid så noga skola konsidereras och att adeln företrädes. vis skall få bekläda äreställen och vigtiga befattningar. Det politiskt privilegierade adelskapet saknar numera allt verkligt fotfäste och är så obhjelpligt fallet uti den allmänna förnuftiga folkmeningen, att vi tro, att hvarje sann och rättskaffens adelsman sjelf framför andra borde önska dess afskaffande, ty först då dessa förhatliga privilegier vore borta, skulle den sanna adeln visa sig uti en mycket bättre och renare dager, värderad för hvad den varit och hvad d n är. E Vi behöfde icke löpa fara att bli ansedda för turkar och hedningar,, om den hyllning åt det aristokratiska väsendet, som skulle ligga i skapandet af nya grefvar, baroner och adelsmän, uteblefve vid kon wng Carl XV:s kröning. Menniskovärdets monopoliserände genom ett yttre privilegieradt adelskap står tvärtom just i ganska bestämd strid med kristendomen, som icke kan erkänna en fysisk princip inom det moraliska området, och genom hvilken tro och heder blifvit en rättighet för hvarje menniska, något som hvar och en kan ega och tillegna sig.